Annes Förbannade Blogg

Kort uppdatering

2012-02-13T17:10:00.001+01:00

Idag jobbade jag en timma extra allt som allt så det var riktigt skönt att komma hem och även om det inte känns så lockande med träning just nu ska jag ändå ge det en chans för jag brukar ju piggna till efteråt. Det där konstiga knäppandet i knät är fortfarande kvar men inte så högt som det var i lördags. Jag vill ju inte behöva försaka träningen, särskilt som det inte gör ont utan bara låter för jävligt.

Tandläkarskräck

2012-02-12T12:21:00.003+01:00

På fredag eftermiddag ska jag till tandläkaren vilket jag fick en kallelse till för ungefär en månad sedan. Fram tills nu har det varit helt lugnt, om något har jag varit glad att äntligen ha en tandläkare efter flera år utan en fast mottagning att gå till, men så idag kom jag på att det faktiskt bara är några dagar kvar tills tandläkarbesöket och genast satte nervositeten igång med illamående och hela baletten.

Det finns saker jag inte gillar, som sjukhuslukten och att ta blodprov, men när det gäller tandläkare så handlar det inte om ogillande utan om ren och skär skräck. Inte för att något har hänt som traumatiserat mig, jag har alltid haft väldigt bra tandläkare även om den jag hade i min barndom var lite väl hårdhänt. Var min skräck kommer ifrån vet jag alltså inte och den är inte rolig att handskas med.

Delvis beror den säkerligen på min överaktiva fantasi som jag nämnt tidigare och min förmåga att försätta mig själv i panik genom att föreställa mig allt det hemska som kan hända, även om jag med just tandläkare försöker tänka så lite som möjligt på dessa saker. Jag kan bara föreställa mig hur fraktansvärt panisk jag skulle kunna göra mig själv om jag någonsin behövde opereras. Kirurgskräck, finns det?

Saker jag önskar mig

2012-02-12T10:56:00.003+01:00

Jag önskar...

att det ska komma lite mer snö innan vintern är över
att mina ben blir brunbrända
att jag oftare fick chansen att gå i högklackat
att jag någon gång kommer åka till alla platser jag vill se
att jag kommer kunna gå själv resten av livet
att det var lättare att gå ner i vikt
att jag ska vinna en massa pengar

...men mest av allt önskar jag just nu att den här jävla förkylningen försvann.

Knäppeliknäpp

2012-02-11T17:51:00.002+01:00

Idag tränade jag lower body så det blev mycket ben; squats, lunges (som jag fortafrande hatar) och benlyft. Varje gång jag sjönk ner i en squat knäppte det till i högerknät och jag blev faktiskt lite orolig. Det gör inte ont men det där knäppande ljudet kan inte vara bra. Imorgon ska jag träna core body och om det fortsätter knäppa i knät kommer jag ta det lugnt med den biten och hoppas det går över.

En liten prinsessa

2012-02-09T22:08:00.001+01:00

Princess Royal Smoothie Maker

Det där paketet som jag hämtade tidigare idag innehöll en smoothie maker som jag köpte för (nästan) halva priset med en rabattkod jag fått. Jag har inte testat den än eftersom all frukt jag har hemma just nu är clemetiner men så snart jag har varit i affären ska här göras smoothies så det står härliga till. Tills dess ska jag glädjas åt den lite annorlunda designen och påminnas att varje kök behöver en prinsessa.

Nära-döden-upplevelse

2012-02-09T13:25:00.003+01:00

Fortfarande sjuk och rätt så eländig, har haft hög feber i flera dagar och den vill inte ge med sig. På sätt och vis är det nog tur att jag har en låg normaltemperatur så när jag får feber blir den inte så överväldigande hög även om jag självklart känner av den. Idag fick jag ett SMS om att ett paket låg och väntade på mig så jag gick ner till mitt utlämningsställe. Den korta turen fram och tillbaka tog nästan livet av mig.

Balansen är bättre idag än den var för ett par dagar sedan men jag går fortfarande illa och vänsterarmen känns tung och otymplig. Att bära hem ett rätt så stort paket (även om det inte vägde så mycket) i kombination med febern och svagheten i hela kroppen, det var verkligen ingen bra idé. Men nu har jag i alla fall klarat av den strapatsen och resten av veckan kommer tillbringas i horisontalläge.

Jag avskyr verkligen att vara sjuk men det verkar vara min lott i livet att jag åker på varje bacill och virus som florerar på min arbetsplats. Tack och lov fick jag inte magsjuka trots att jag satt med inte mindre än två barn som mådde dåligt (vid olika tillfällen) i väntan på att deras föräldrar skulle komma och hämta dem. En förkylning, hur jobbig den än är, är ändå bättre än en äcklig släng av magsjuka.

För själ och kropp

2012-02-07T20:56:00.001+01:00

Lyssnar på lite musik för att pigga upp mig själv. Benet och armen känns fortfarande konstiga men jag kan gå nästan helt normalt nu jämfört med i morse. Febern har kommit och gått under dagen och mina bihålor gör vansinnigt ont. Jag lyssnar på musik på mycket låg volym, ett behagligt bakgrunssorl för min stackars bomullsfyllda skalle och snart ska jag gå tills sängs med min underbara, varma vetekudde.

Förkylningar och följdsymptom

2012-02-07T12:02:00.001+01:00

För lite mer än en vecka sedan började jag bli förkyld, antagligen nedsmittad av en kollega som varit sjuk flera gånger den senaste månaden. Jag har hostat och snörvlat lite på jobbet, haft lite feber på kvällarna och en och annan släng av huvudvärk men ingenting som har fått mig att vara hemma. Idag tog det roliga slut och jag blev tvungen att sjukanmäla mig imorse. Inte så mycket på grund av förkylningen som skovet.

Det verkat tyvärr så att min förkylning triggat ett MS-skov, jag känner det i hela kroppen men mest av allt på vänster sida, min problemsida. Armen är mer bortdomnad än vanligt och jag har lite svårt att gå. Det får bli några dagar hemma nu och om det blir värre... jag har faktiskt ingen aning vad jag ska göra då. Åker man till akuten eller? Jag har aldrig fått ett så här stort skov sedan innan jag fick min diagnos.

Det skov som ledde till att jag kom under utredning och fick diagnmosen var långt värre än detta så klart, men när jag väl kom iväg till neurologen och de var säkra på vad jag hade, såhade jag gåt med skovet så länge att det var på tillbakaväg. Nu när jag vet att jag har MS har jag ingen aning om vad som görs åt ett akut skov och om det jag har är någon mening med att åka ill akuten med. Spännande värre.

En jävla katastrof

2012-02-06T18:45:00.003+01:00

Jag bor i Trollhättans kommun och är anställd av kommunen som förskollärare så jag liksom alla mina kollegor märker alltför väl när kommunen försöker spara pengar och det är inte bara skolan och förskolan som blir lidande utan även vården. Nu senast kan man läsa i lokaltidningen att demensboendet Älvabacken ska läggas ner och de nio boende där flyttas så att kommunen kan spara pengar.

Anhöriga och personalen på demensboendet har överklagat, de har vädjat till ansvariga kommunpolitiker och de har mötts av döca öron. På många sätt känner jag igen det från min egen arbetsplats, pengar ska sparas och då spelar det ingen roll om det går ut över barnen, personalen eller den pedagogiska verksamheten. Att vi redan går på knäna spelar ingen roll när man kan trycka in några extra barn i gruppen.

Här har vi något som kallas volymtimmar vilket innebär att det inte är antalet barn som räknas utan istället hur många timmar de vistas på förskolan och från 620 timmar har vi nu tvingats upp till 650 timmar. Hade det handlat om heltidsbarn hade det kanske inte märkts så mycket men vi ligger i ett socialt utsatt område där många föräldrar är arbetslösa eller studerar på SFI (Svenska För Invandrare) på deltid.

Av de 27 barn vi har inskrivna på min avdelning är mer än hälften så kallade 15-timmarsbarn, många går även 20 eller 25 timmar och endast en handfull har mer tid än 30 timmar i veckan. Idag får vi veta av våran chef att vi antagligen kommer bli tvungna att ta in ytterligare ett barn. Situationen blir alltmer ohållbar och ingen verkar lyssna på vår chef när han försöker förklara att vårt område är speciellt.

Här är det få som har heltidsarbete och de som har det har många gånger en make eller maka som arbetar deltid, studerar eller är föräldraledig vilket gör att deras barn på förskolan endast är berättigade till 15 timmar i veckan. Vad jag undrar är hur mycket kommunen kommer förlora när personalen inte längre mäktar med och antingen söker sig till en annan arbetsplats eller bränner ut sig själva.

Sjukt dålig

2012-02-06T18:19:00.002+01:00

Idag hade vi planeringsdag så jag jobbade en heldag med snorig näsa eftersom jag varit förkyld i en veckas tid nu. Det gick ändå rätt bra även om jag efter de första fem timmarna var helt slut och de sista tre timmarna släpade sig förbi i ett töcken. När jag kom hem var det dags att träna men det ångrar jag nu för jag mår helkasst och vill bara gå och lägga mig. Vetefan hur jag ska orka med morgondagen.

Upp och ner, ner, ner

2012-02-05T15:55:00.003+01:00

I helgen var jag bortbjuden på festligheter i den stora staden i väst. Jag tog tåget ner på fredagseftermiddagen och var framme i god tid för att hinna med både middag med min vän vars fest det var och även göra allt det tjejiga med klädombyte och hårfixning och sminkning. Kvällen blev riktigt trevlig äve n om jag var glad när de sista gästerna äntligen gick hem och jag och festens värdinna kunde ramla i säbg och sova.

På lördagsmorgonen var jag övertygad om att min stadiga viktnedgång denna vecka fått sig ett rejält bakslag för jag hade ju både druckit söta drinkar och käkat chips och godis hela kvällen. Döm min förvåning när jag ålockar fram kompisens våg och inser att jag inte bara inte gått upp, jag har gått ner hela sju hekto - och då hade jag redan hunnit äta frukost så den var medräknad även om jag var lite osäker på kompisens våg.

Idag när jag kom hem och innan jag tränat tänkte jag att det var bäst att kolla med min egen våg och jodå, det var ytterligare ett halvkilo som försvunnit trots att jag åt lite chips på lördagskvällen medan vi kollade på film och hade det gött. Jag antar att det är som de säger, allting med måttlighet så går det bra och med träningen får jag ju lite hjälp på traven även om jag inte tränat på hela långa helgen.

Den enda motion jag fått var den strax över en timma långa promenaden som jag och kompisen tog på lördagen. Uppför backe, nerför backe, snart var Anne hemma. Min kompis lever under illusionen att hon är en bergsget. Jag råkar veta att jag INTE är det men det blev ändå några uppförsbackar och trappor på hemvägen. Att det var förbannat kallt var faktiskt lite skönt den sista halvtimman även om det var jobbigt i bärjan.

Jag är verkligen ingen person som njuter av kylan även om jag oftast tål den riktigt bra om jag bara har på mig ordentligt med kläder. Långkalsonger under kläderna är ett måste och jag har både mössa och vantar när jag är ute med barnen på jobbet, ja, i fredags hade jag till och med två mössor. Imorgon slipper jag långkalsongerna eftersom jag ska sitta i möte hela dagen men på tisdag åker de på när det blir åk i pulkabacken.

Torsdagsmys

2012-02-02T22:14:00.002+01:00

Himmel och helvete för hundar

2012-02-02T08:37:00.000+01:00

Hunden Dallas avlivades efter beslut från länsstyrelsen. Han led av artros och familjens vetrinär anmälde till länsvetrinären att hunden led och borde avlivas. Dagen därpå dyker två poliser upp vid dörren med ett papper om beslutet och samma dag är hunden död. Paret som ägde Dallas säger i artikeln på Aftonbladets hemsida att det var en pigg och i övrigt frisk hund och att han trots sin svåra sjukdom ändå borde ha fått leva.

Samtidigt som dessa människor nu förlorat ett älskat husdjur får vissa fortsätta ha sina djur trots att djuren uppenbarligen lider, allt i brist på bevisning. Jag har själv en granne som varje sommar binder ut sin hund utanför huset och även om den både får mat och vatten så står den där ensam under långa timmar. Problemet är dock inte ensamheten utan det faktum att ungarna på gården retar upp hunden som skäller och rycker i kopplet.

För ett par år sedan var det en annan av mina grannar som fick nog på att inget gjordes åt den stackars hunden trots upprepade tillsägelser till familjen från flera grannar. Även om det kanske inte var rätt metod så tog grannen hunden som fick följa med hem till henne. En timma(!) senare när familjen upptäckte att hunden var borta började de knacka dörr och kom bland annat till min dörr, en pappa och två barn som frågade om jag hade hund.

Eftersom jag inte visste om att deras hund var borta blev jag lite ställd av frågan men svarade i alla fall att jag inte har hund utan katt varpå en av ungarna faktiskt försöker krypa förbi mitt ben in i lägenheten samtidigt som en av mina katter kommer nosande för att se vad som pågår. Hur det hela slutade vet jag inte men sommaren därpå stod den stackars hunden där ute igen medan barnen skriker och retar hunden och familjens tonårsson gormar åt hunden för att visa hur tuff han är inför sina finniga tonårsvänner.

Vilotider

2012-01-30T17:47:00.004+01:00

Nästa vecka har jag varit på min nuvarande arbetsplats i fyra år. Det är lång tid i ett liv som under samma period handlat om att ta varje dag som den kommer, att sällan kunna planera långsiktigt och att aldrig veta vad morgondagen bjuder på. Trots det har jag väldigt sällan missat några kvällsmöten eller planeringsdagar. Jag kämpar på trots att timmarna drar iväg men idag kände jag att det går bara inte att göra ett jättepass.

Först skulle jag jobba sex timmar och sedan var ytterligare fyra timmar vikta åt möten men när det första mötet var avklarat kände jag att jag måste komma hem. Hjärnan känns luddig och jag skulle antagligen bara fattat hälften av informationen. Så det blev ett åtta-timmarspass och det räckte mer än väl för min stackars trötta hjärna och sega kropp. De där nya vakenhetsmedicinerna är det fan bara skit med tycker jag.

Imorgon går jag ett kort pass även om jag måste lägga på en timma eftersom vi har en sjuk kollega, men fem timmar fixar jag betydligt bättre än åtta eller tio timmar och jag slutar ändå tidigt så jag kan komma hem och sova i ett par timmar. Resten av veckan kommer förhoppningsvis bli mer barmhärig även med de två föräldrasamtal jag har bokat in och på fredag hinner jag sova en stund innan det är dags att dra till den stora staden.

Min bästa vän sedan nitton år fyller trettio nästa vecka så det ska vi fira denna helgen på lördag. Det ska bli skoj att komma iväg men jag hoppas verkligen att jag inte kommer slita ut mig i veckan för då lär jag vara smått väck när det blir dags för festligheter. Därför tänker jag vila varje chans jag får den här veckan med början redan nu och något dåligt samvete för missad arbetstid tänker jag inte ha heller, så det så.

Det är visst okej att kränka vissa

2012-01-27T21:12:00.001+01:00

Det stormar om än den ena, än den andra manliga rapparen för att han kallar kvinnor för bitches och horor i sina låtar. Nu senast handlade det om Jay-Z sedan hans dotter med Beyonce fött, ett rykte startade att han nu insett hur fel han haft i alla år som skrivit så nedlåtande sångtexter om kvinnor och det skulle han genast sluta med för han ville inte att hans dotter skulle växa upp i en sådan värld. Senare visade det sig att det ryktet inte var sant.

Samtidigt som männen sågas för sina val av texter hyllas kvinnor som talar illa om män i sina sånger, som kallar dem förlorare och talar om för världen att en man är varken att lita på eller särskilt mycket värd. Så medan Jay-Z låter sin dotter veta att kvinnor är slampor, får den lilla flickan av sin mamma veta att män tar kvinnor för givet, de är själviska och otrogna varje chans de får (If I Were A Boy) och duger bara som pengakor (Bills, Bills, Bills).

Är det alltså den här synen på män vi vill förmedla till våra döttrar och söner? Varför är det mer rätt att tala illa om män än det är att tala illa om kvinnor i dessa låttexter, ja, inte bara mer rätt utan faktiskt accepterat och förväntat och ingen säger ett ljud om det. När Jay-Z och Beyonces dotter föddes hörde jag i alla fall inga rykten om att hennes mamma skulle sluta skriva låtar som förnedrade män.

Men jag antar att det är så det fungerar i dagens samhälle, hur mycket vissa än vill påstå att vi har långt kvar att gå innan kvinnor erhåller samma status som männen i samhället. Hur ska vi kunna vara jämbördiga varandra om kvinnor åtnjuter vissa privilegier som männen inte har? Det är precis lika fel som att män har vissa fördelar som vi inte har. Faktum är att jag är så trött på hela den så kallade jämställdhetsdebatten att jag kan spy.

Någon jämställdhet handlar det inte om för då hade försöken varit fler att sudda ut skillnaderna istället för att se vem som kan bete sig sämst. Bara för att vissa kvinnor känner att vi varit underställda männen alltför länge och att det nu måste bli ändring på det, så ger det dem faktiskt inte rätten att bete sig lika svinigt själva. Alla manshatande kvinnor där ute borde fundera på varför de tillåts hata män men tvärtom blir det rabalder.

Tillbaka i tiden har det varit sämre, till och med fel, att vara kvinna. Ingen förnekar att kvinnor varit underställda männen på flera platser i världen under väldigt lång tid och på vissa platser fortfarande är det. Men att vi kvinnor nu skulle ge igen med samma mynt är fel. Fel, fel, fel! Hur ska vi någonsin kunna gå framåt och hur ska vi kunna bli jämbördiga och lika mycket värda när allt vi gör är att attackera varandra?

Fel och brister

2012-01-26T23:10:00.000+01:00

Jag är inne i någon slags introvert fas där jag försöker syna mig själv i sömmarna för att försöka ta reda på vad som får just mig att tänka och agera som jag gör. De flesta av dessa tankar är inte nya, jag är något av en enstöring så jag har haft trettio år på mig att sitta och fundera på mig själv och mitt liv.På det stora hela tycker jag nog att jag är en rätt så bra människa även om mina fel och brister är flera och ibland riktigt allvarliga.

Hur många gånger barnen på jobbet än säger; "Du är så rolig, fröken" när jag skojar och busar med dem, så kan jag ändå ryta i när saker går mig emot; hur många gånger jag än får höra att jag kan få andra att skratta så kan jag ändå vara sur och tvär. Jag kan ha en riktig jobbig attityd när jag blir arg, jag lever för att argumentera med och mot allt och alla, jag är inte en lagspelare och jag kan vara riktigt svår att föra ett samtal med.

Många av mina sämre sidor stammar från en barndom som var långt ifrån idyllisk, det kunde emellanåt vara lite jobbigt hemma och i skolan blev jag mobbad så till den grad att jag efter ett tag gick in i mig själv och var nöjd med ensamheten. Jag var tyst och deltog aldrig riktigt förrän jag började gymnasiet och fick nya vänner i en ny skola. Det var då jag började ha starka och ofta högljudda åsikter, antagligen i ett försök att ta igen alla år av tystnad.

Den tvära personligheten började också visa sig mer och mer efter att den mestadels var något jag bara visat hemma med familjen och när jag flyttade hemifrån och hade friheten att leva mitt liv som jag ville, att bete mig hur jag vill, ja, då fanns det inget som stoppade mig. Och här är jag nu, om ett par månader är det tolv år sedan jag flyttade hemifrån och jag har fortfarande svårt att släppa taget om den där obstinata flickan jag var då.

Det sista halvåret innan min förre chef slutade käftade jag emot och ifrågasatte honom så många gånger att jag ibland kunde svära på att han hade mord i blicken. Vid ett tillfälle sa han att jag måste tänka efter innan jag lägger fram ett argument eller ett förslag och det kan nog vara sant, i alla fall vad gäller argumenten för där vet jag att jag kan brista. Oftast för att jag VET att jag har rätt och blir frustrerad när andra inte förstår det.

Man skulle ju kunna tro att jag lever i ett ständigt tillstånd av ånger över saker jag sagt och gjort men skrämmande som det kan verka så gör jag sällan det och jag ber väldigt sällan om ursäkt. En före detta bekant påpekade att sociopater inte heller känner ånger eller skuldkänslor men det var lite väl magstarkt. Hur många fel och brister jag än har så är psykisk ohälsa inte en av dem och jag tycker att jag är fruktansvärt normal och alldaglig.

Som jag sa i början av det här inlägget så får jag nog ändå säga att jag trots allt detta är en bra person, jag bryr mig om min familj, mina vänner och mina kollegor; mitt arbete gör mig lycklig och får mig att må bra; jag är kapabel att känna empati för andra även om jag inte tycker synd om varje människa som har det svårt. Jag är nöjd och glad med hur jag är även om inte alla tycker om den personen och allt som är fel med henne.

Under ytan

2012-01-26T10:32:00.002+01:00

Idag skriver Daniel om att ha MS och ta bromsmediciner och om allting som pågår inne i kroppen som man inte kan se eller kanske ens vet något om. Så sent som igår kväll pratade jag med en vän om just detta, om allting som händer som man inte har någon kontroll över. För ett par år sedan såg jag en video på YouTube om hur MS fungerar i kroppen, vad som händer när något går fel och immunförsvaret börjar attackera den egna kroppen.

Efter det mådde jag rätt dåligt i flera veckor, kunskapen om vad som pågår tillsammans med bilderna från videon och min egen överaktiva fantasi gjorde att jag i tid och otid kunde börja tänka på det och känna mig både yr och illamående vid blotta tanken. Min överaktiva fantasi har jag ju skrivit om förr här på bloggen, hur jag kan övertyga mig själv om att saker är sanna tills jag tvingat in mig själv i ett stresstillstånd.

När jag pratade med min vän igår och hon frågade hur det var med mig och vad som är på gång med min MS och mina mediciner, berättade jag att jag antagligen skulle få byta bromsmedicin så snart jag gjort en ny MRI. Min förra undersökning visade ju på flera nya plack på hjärnan och min läkare tyckte att min sjukdom var så pass aktiv att min nuvarande broms antagligen inte fungerar längre.

Min vän blev tyst en stund och sedan sa hon; "Fy vad läskigt att ha sånt där i hjärnan" och jag insåg att ja, det är det faktiskt, det är riktigt jävla läskigt och det finns dagar när jag är rädd, när jag är arg och när jag hatar vad den här sjukdomen gör med mig. Nu när det dessutom är tal om ny broms så har jag ytterligare en sak att oroa mig för, vilken medicin jag ska få och om jag kommer få biverkningar av den som jag får av allt annat.

Båda de mediciner som min läkare föreslagit har rätt så allvarliga biverkningar och följdsjukdomar och jag oroar mig för att något kommer hända, något som är värre än de röda märkena jag får av sprutorna jag tar nu eller yrseln och illamåendet som min vakenhetsmedicin ger mig. Det är faktiskt inte förrän nu som jag börjat tänka på hur min framtid med MS kommer te sig, jag vill bara vara säker på att jag faktiskt har en framtid.

Passiv aggressivitet

2012-01-25T21:51:00.001+01:00

Det här inlägget har legat och gnagt i mig ett tag nu och jag har inte riktigt funnit orden eller kraften att sätta mina tankar på pränt. För det här inlägget handlar om mig och mitt sätt att bemöta andra människor. Ja, visserligen inte kreti och pleti för jag har ett någorlunda hum om de sociala spelreglerna och försöker att inte göra folk förbannade i onödan. Men det är annorlunda med dem som känner mig väl, de får se min mindre trevliga sida.

Om jag skulle bli tvungen att vara helt ärlig med mig själv och med andra om vilken min sämsta sida är så skulle det inte vara att jag har lätt för att bli arg eller att jag kan vara en riktigt självisk enstörning. Snarare är det det faktum att jag är fruktansvärt passiv aggressiv som måste toppa den listan. När jag blir förbannad så skäller jag men när jag verkligen vill visa mitt missnöje och min ilska då blir rösten mild och ögonen smalnar till springor.

Det har funnits stunder när jag i efterhand kommit på mig själv med hur jag beter mig, hur jag sockersött väser fram ett; "Visst. Gör som du vill" mellan sammanbitna tänder och nacken så spänd att det gör ont. Jag läser att just passiv aggressivitet kan räknas som en form av psykisk misshandel, att ett sådant beteende kan vara "svårt att sätta fingret på och komma åt. Det är ett manipulativt beteende; att få som man vill utan att uttrycka vad man vill".

Det här är definitivt inte mitt mesta smickrande personlighetsdrag men det är heller inget jag sticker under stolen med eller försöker dölja. Jag är den jag är och ibland är det ingen trevlig person men jag är inte falsk heller. Fast om man ska tro listan av symptom för ett passivt aggressivt bettende så borde jag kanske vara det, men å andra sidan är det inte det enda på listan som jag inte känner igen i mig själv.

Tvetydighet eller tala kryptiskt; ett sätt att skapa en känsla av otrygghet i andra eller för att dölja sin egen osäkerhet.
Avsiktlig ineffektivitet; att alltid vara sen och glömma saker, ett sätt att utöva kontroll eller att straffa.
Bekväm glömska; att vinna alla argument genom förnekelse.
Rädsla för konkurrens.
Rädsla för att vara beroende av andra.
Rädsla för intimitet som ett sätt att agera ut sin ilska; passivt aggressiva kan ofta inte lita på andra. På grund av detta vaktar de sig mot att bli intimt knutna till någon.
Skapar kaotiska situationer.
Hittar på ursäkter när man inte presterar i arbetslag.
Förhindring; att skapa problem eller förhinder för att bromsa utvecklingen, personlig eller i relation till andra.
Förhalning; att vänta med viktiga uppgifter till förmån för mindre viktiga men roligare uppgifter.
Tjura
Offerroll; istället för att erkänna sina egna svagheter har man en tendens att skylla sina misslyckanden på andra.

På den listan känner jag igen några; så som att inte vilja vara beroende av andra och att förhala vilket jag är en mästare på. Det finns även en lista på kriterier man måste uppfylla och när jag läser den så börjar jag undra om inte en psykolog skulle få en orgasm på stället av tanken på att rota omkring inne i mitt huvud. Det finns sju kriterier och för att få en diagnos måste man uppfylla åtminstone fyra av dessa;

Passivt motstånd till att uppfylla rutinmässiga sociala och yrkesmässiga uppgifter.
Beklagar sig över att vara missförstådd och föga uppskattad av andra.
Tjurig och argumentativ.
Kritiserar och hånar myndigheter eller myndighetspersoner.
Uttrycker avund och förbittring mot de mer lyckligt lottade.
Talar ofta och överdrivet om sin egen personliga olycka.
Växlar mellan fientligt trots och ånger.

Lyckligtvis kan jag bara säga helt säkert att jag uppfyller ett av de kriterierna för tjurig och argumentativ är luften jag andas. Möjligen gör jag lite motstånd mot vissa sociala åtaganden men jag brukar definitivt inte prata om hur ingen förstår mig eller överdriva hur jobbigt jag har det. Några av de andra kriterierna känns inte så specifika för vem har inte kritiserat regeringen eller känt sig lite avundsjuk på någon som verkar ha allting.
Min passiva aggressivitet är en sådan där light-version men jag är riktigt duktig på den vilket oftast min syster och bror får känna på, även om jag nog är lite värre mot min syster. När min bror gör något som retar mig brukar jag skrika på honom och om han är nära nog och inte alltför arg så kan jag slå till honom på armen. Min syster får däremot utstå den beska och väsande Anne som inte är så trevlig alla gånger.

Styggelser i barnvagnar

2012-01-24T20:14:00.001+01:00

Det finns saker man bara inte säger till andra människor om man nu inte är ute efter att såra dem så mycket man kan. På jobbet talar jag om för barnen att man inte kallar andra tjocka eller skrattar åt deras hår eller hudfärg eller när de gör ett misstag. Samtidigt kan jag emellanåt drabbas av den nästintill oemotståndliga lusten att säga saker som jag vet att man faktiskt inte får säga, som att kalla någon korkad eller säga att deras barn är jättefula.

Självklart inte barnen på mitt jobb för på något underligt vis har jag en avdelning ful av otroligt vackra barn i alla former och färger, men det finns ju andra ungar som man ibland ryser åt och jag vet att det är en hemsk sak att tycka men jag kan inte hjälpa det. Jag har åtminstone självkontrollen att inte säga något om det högt samtidigt som jag retar mig på alla som fladdrar runt ungen och berättar för den stolta modern hur gullig hennes barn är.

Eftersom jag lider av ett ofta använt sinne för sarkasm kan jag ibland komma på mig själv med att himla med ögonen när gullandet går till överdrift och i mitt stilla sinne undrar jag vad fan är fel på människorna. Är det bara jag som ser att det stackars barnet ser ut som en mindre söt kusin till en mops? Lyckligtvis för mig och alla andra känner jag väldigt få föräldrar med barn så stygga att jag måste bita mig själv i tunga.

Satan i gatan

2012-01-23T18:19:00.004+01:00

När jag tränar finns det en sak jag verkligen avskyr att göra och det är lunges, jag gör både sådana där jag sätter fram en fot och sjunker ner och de där jag sätter bak foten innan jag sjunker ner. De är nog så bra eftersom de är träning för hela underkroppen i en enkel (nåja) rörelse, men fy fan vad jag svär medan jag håller på. Att få ner knät nästan hela vägen till golvet är inte att tala om men balansen har i alla fall förbättrats lite.

Annars njuter jag av min träning, särskilt nu när jag börjar se lite resultat i spegeln även om vågen berättar att jag lagt på mig två kilo sedan jag började träna. Jag som aldrig tyckt om att träna och som avskydde gymnastiken i skolan, kör gladeligen ett pass framför TV:n nästan varje dag och ska jag vara helt ärlig så funderar jag allvarligt på att fylla ut mina två vilodagar med lite träning också. Särskilt nu när jag fått ett nytt träningsspel i födelsedagspresent.

Kortvarigt

2012-01-22T22:02:00.002+01:00

Idag drabbades jag av lite akut torgskräck och ville verkligen inte gå ut bland allt folk som rör sig i området under dagens ljusa timmar. Så istället kröp jag ner i sängen och sov ett par timmar och när jag vaknade var min motvilja mot allt levande borta och jag gick ner till bensinstationen för att skicka iväg ett paket till en kompis som fyller år om några dagar. Det finns dagar när jag är så trött att jag inte vill vara bland folk men det brukar inte vara människorna själva jag vill undvika.

En historia för var tillfälle

2012-01-22T17:50:00.003+01:00

Min mamma har en uppsjö av berätterlser och anekdoter som hon kan dra till med, det finns något för varje händelse i ens liv. Nu idag när jag äntligen efter många turer äntligen kunnat köra min nya diskmaskinen, har min mamma så klart en diskmaskins-relaterad historia att berätta. Jag har hört den förut men jag tycker den är rätt söt, särskilt eftersom huvudrollen spelas av mig själv vid 18 månaders ålder, precis innan min lillasyster är född.

Bakgrunden till historien är att båda mina föräldrar var upptagna den dagen och jag hade blivit lämnad hemma tillsammans med en vän till familjen som skulle passa mig i några timmar. När det blev dags för lite mellanmål frågade han om jag ville ha ägg och smörgås vilket jag tackade ja till. Ägg kokades, smörgåsar breddes och äggen delades innan de las på mackan och vi mumsade i oss dem innan diskmaskinen skulle laddas.

Göran: "Anne, var ska vi göra av äggdelaren?"
Jag: "I diskminen."

Så äggdelaren ställdes in i "diskminen" och startades och när den var klar öppnades aldrig luckan utan den fick stå och svalna av med luckan stängd. När min mamma kom hem öppnade hon diskmaskinen och äggdelaren hade delvis smält till något högst oigenkänneligt och mamma frågade vem som ställt den i maskinen. Familjevännen sa att det var ju självklart han men det var ju faktiskt jag som hade sagt åt honom att göra det... och mamma bara skaka på huvudet.

Dansa, dansa, dansa!

2012-01-22T00:58:00.000+01:00

Ögonfransarna är fortfarande svarta av mascara för jag har inte orkat tvätta av sminket ännu. Mina tår är fortfarande kalla efter att ha gått från bilen till min ytterport för jag kom alldeles nyss hem. Ikväll har jag varit med min syster och svåger, lyssnat på alldeles för hög musik och fått ögonkontakt med en och annan snygging. Jag anser det faktiskt vara en framgång när jag går ut på ett dansställe och ingen bjuder upp mig för jag kan inte dansa.

Min syster har förgäves försökt lära mig både line dance och bugg (vilket var kvällens val) men jag får det helt enkelt inte rätt. Det finns även en liten möjlighet att jag ger upp alldeles för lätt för i början när jag tränade var det vissa rörelser jag hade svårt att få rätt men nu känns de helt naturliga. Jag kanske ska se om jag kan få min syster att ge det hela ett nytt försök och den här gången inte ge upp förrän jag faktiskt kan snurra runt på dansgolvet.

För det ser ju så himla roligt ut och jag vill verkligen dansa. Det jag vill undvika är att trampa på någon stackare eller helt döda deras kärlek till dansen genom att vara mitt okoordinerade och lätt klumpga själv. Lyckligtvis finns det andra danser jag kan göra, de där som inte har bestämda rörelser, när man rör på fötterna och svänger med höfterna. Den sortens dans är jag riktigt bra på trots att jag inte kan hålla takten.

Påsken kom tidigt i år

2012-01-20T22:03:00.002+01:00

Nu när julen är över och de få julsaker jag har kvar att brodera har blivit lagda på hyllan, är det dags för nästa högtid. Den här gången ska jag göra servettringar och ett så kallat ostband till min mamma. I min låda i köket ligger även en mängd andra saker, bland annat en jättefin tavla med vallmoblommor som min syster har beställt. Det är rätt skönt att ha något att sysselsätta händerna med medan jag slötittar på film på datorn.

Dagens sanning

2012-01-20T08:13:00.001+01:00

Stackars den som inga byxor har

2012-01-19T21:50:00.001+01:00

Jag läste en artikel i dagens lokaltidning TTELA och måste erkänna att jag blev lite paff av innehållet. En man som suttit på Brinkeberg i Vänersborgs kommun, frigavs efter närmare tre månader på anstalten men när han knallade ut genom portarna hade han varken byxor eller skor. Skorna hade beslagstagit redan vid gripandet för teknisk undersökning och byxorna han hade när han greps hade blivit för trånga. Det ansökta klädbidraget hade han dessutom nekats.

... och nu ska vi alla tycka synd om den stackars mannen utan byxor i närmare nollgradig regndis. Låt mig höra en unison suck av sympati, kära läsare. För visst är det synd om den stackars saten som begått en kriminell handling och hamnat på anstalt där han inte bara satts i arbete utan även haft tillgång till idrottshall, fotbollsplan och i alla fall tre mål lagade mat om dagen. Ja, han har verkligen inte förtjänat sitt byxlösa öde efter den pärs han fått utstå.

När han frigavs fick han nästan 700 kronor och en redan betald tågbiljett till Stockholm där han är hemmahörande. Eftersom klädbidraget blivit nekat blev han istället erbjuden att köpa byxor och skor på anstalten men eftersom pengarna skulle räcka till mat och uppehälle tills han kan få pengar av socialtjänsten i hemkommunen tackade han nej till detta. Istället förväntade han sig tydligen att samhället var skyldig att ge honom ett par skor och byxor.

Jag vet inte vad ni läsare tycker men jag anser i alla fall inte att mina skattepengar ska gå till kriminellt belastade personer så att de kan få gratis kläder när de redan har fickan full av pengar. Särskilt efter att ha levt i frihetsberövat välstånd i några månader. För jag är inte en av de där mesarna som tycker att det är synd om folk som sitter på anstalt och som får nöja sig med sitt lilla rum och att anpassa sitt liv efter anstaltens regler och rutiner.

Det finns så många andra som verkar tycka att människor som begår brott ska få en smäll på handen och en klapp på huvudet så jag behöver inte vara en av dem. Jag kan istället sitta här och långsamt puttra i min irritation över hur vi tydligen ska tycka synd om den här mannen för att han blivit av med skorna på grund av det brott han begått, som blivit av med byxorna för att han gått upp i vikt och som inte haft framförhållningen att skicka efter kläder hemifrån utan istället förväntat sig att få klädbidrag.

För det står nämligen också i artikeln, att han ansökte om bidraget, svaret drog ut på tiden och när det väl blev dags för frigivning så hade han inte tid att få några kläder skickade till sig. Så man får ju anta att någonstans där i Stockholms-trakten finns det ett par byxor som passar och som kunde ha funnits på anstalten den dagen det blev dags att lämna den. Det var väl helt enkelt lättare att tro att samhället var skyldig honom ytterligare en sak.

Den sämre föräldern

2012-01-19T21:25:00.004+01:00

Idag fann jag en artikel från 2007(?) i Aftonbladets webbupplaga av tidningen Wendela där professor Annica Dahlström intervjuats angående några av de saker hon hävdar i sin bok Könet sitter i hjärnan. Jag har inte läst boken så jag kan inte uttala mig om den i övrigt. Däremot lämnas jag med en lätt illamående känsla efter att ha läst intervjun där Dahlström hävdar att män biologiskt sett är dåliga föräldrar enbart på grund av deras kön.

Några av de saker hon säger är bland annat att män oftare skadar sina barn fysiskt eftersom de inte förstår hur sköra barn är. Barn är också tryggare hos sin mamma och skulle en man ta hand om sitt barn före tre års ålder kan detta psykiskt skada barnet samt leda till hälsoproblem i framtiden, till exempel kronisk stress, diabetes och fetma. Att pappan är pappaledig under barnets första halvår likställer Dahlström mer eller mindre med en dödsdom för barnet.

Pappans roll blir istället att ta hand om hela familjen, att skydda mamman och barnet från utomstående krafter och se till att ingen stör dem under de första åren av barnets liv. Tydligen ska han vara en bifigur i barnets liv eftersom hans "konstiga maskulina doft och mörka stämma" är för främmande för det stackars barnet. Det finns egentligen bara två saker jag kan hålla med om av allt dumt den här kvinnan säger.

Det första är att kvinnor har "ögon i nacken", vi förlitar oss mer på alla våra sinnen, även det så kallade sjätte sinnet och vi har en mer utvecklad rumsuppfattning än vad de flesta män har. Enligt en studie jag läste för något år sedan går detta tillbaka till tiden då människan ledve som jägare och samlare. Kvinnorna uppehöll sig nära hemmet och det är därifrån vi utvecklat dessa "ögon i nacken" för att hålla uppsikt över barnen samt varna för annalkande faror.

Det andra jag håller med om som Dahlström skriver i sin bok är att kvinnor har känsligare hörsel när det kommer till svaga, ljusa ljud. Jag minns att jag läste någonstans att kvinnors hörsel är anpassad att uppfatta barngråt så att vi vaknar om barnet skriker på natten. Djupare, mörkare ljud har vi dock svårare att uppfatta, åtminstone medan vi sover. Men bara för att Dahlström faktiskt lyckades få två saker rätt betyder inte att jag tycker hon har rätt.

Män behöver inte en synvinkel på 360 grader eller vakna vid minsta lilla ljud för att vara bra pappor. De behöver inte ha känsliga nerver i fingertopparna för att förstå att man inte rycker och sliter i ett litet barn och jag tror knappast det har med kön att göra om man har "mindre tålamod med dregel och bajsblöjor" för trots att jag är kvinna finns det få saker jag ogillar så mycket som snoriga näsor och bajs som letar sig utanför kanten på blöjan och uppför ryggen.

Det finns helt klart både de män och kvinnor som har detta tålamod med äckliga saker som Dahlström menar att män oftast saknar. Precis som det finns människor av båda könen som tar för hårt i barn av misstag, eller som helt missar att det lite större barnet kilar förbi med en sax i handen eftersom deras huvuden inte går varvet runt och det faktiskt pågår saker bakom deras rygg som de inte ser. För de är människor, inte män och inte kvinnor, och människor felar och gör misstag.

Trettio dagar - Dag 30 (slutklämmen)

2012-01-19T15:13:00.002+01:00

Vart jag sklulle vilja donera pengar och varför

MS-forskning, av rent själviska skäl så klart men också eftersom det är ett område det inte satsas på lika mycket som t.ex cancerforskning, möjligen eftersom de räknar med att vi MS:are inte kommer dö i första taget.

Löpband eller crosstrainer?

2012-01-18T21:21:00.000+01:00

Nu när jag kommit igång med träningen fem dagar i veckan och även börjat fundera på allvar på att skaffa ett par hantlar (eller möjligen få min systers ett-kilos-hantlar), så har jag börjat tänka på det här med promenader och längre fram löpträning- Problemet här är att jag är en jäkla mes som hatar att vara utomhus i kallt väder om det inte är absolut nödvändigt. Så tankarna gick då naturligt till att införskaffa ett löpband men sedan stötte jag på ett problem.

Min kompis har en crosstrainer och jag vet flera andra som använder dessa mackapärer och tycker de är jättebra. Jag gjorde en snabb undersökning runt på nätet för att se vilken som anses ge den bästa träningen och även om crosstrainern ger en mer allsidig träning /tydligen) så bräner man mer kalorier på löpbandet. Det stod även att eftersom människan är skapt att gå och har gjort så i tusentals, miljontals år, så är ett löpband antagligen bäst att satsa på.

Som ni säkert förstår så lutar det alltså åt ett löpband, men inte enbart på grund av vad jag läst utan även på grund av att jag inte är särskilt förtjust i hur man använder crosstrainern, de där jäkla pedalerna och handtagen och skumpeliskump upp och ner. Nej, det känns helt enkelt inte som att det är något för mig. Men å andra sidan kommer jag inte köpa in någon så pass dyr utrustning riktigt än. Vädret blir snart varmare och jag kan promenera utomhus så kanske kommer löpbandet till hösten istället

Nästa hinder att komma över är att jag verkligen inte gillar att promenera ensam, men å andra sidan tycker jag inte om att prata när jag går heller. Detta kan antagligen avhjälpas med musik men vad jag ska göra åt motivationen vet jag inte för som det är nu orkar jag knappt gå hem efter jobbet, än mindre ge mig ut på en långpromenad. Kanske får det bli ett löpband i alla fall... och ett par bra promenadskor även om det alltid känns lika konstigt att ha skor på sig inomhus.

Trettio dagar - Dag 29

2012-01-18T09:03:00.005+01:00

Vad som gör mig lycklig

Att vara en del av gemenskapen

Trettio dagar - Dag 27 och 28

2012-01-17T15:52:00.003+01:00

En utmaning jag skulle vilja göra

Hoppa bungyjump... kanske

Vad jag är rädd för

Höjder (så bungyjump kanske inte är för mig)
Mörker och saker som gömmer sig i mörkret
Spindlar, särskilt den stora feta sorten
Sköterskor med nålar

Illamående och eländig

2012-01-16T20:00:00.001+01:00

Idag mår jag absolut skit. Jag har haft ont i huvudet hela dagen och det har bara blivit värre och värre alltmedan timmarna tickat iväg. Fram på kvällen har jag även varit fruktansvärt illamående vilket jag även var igår kväll och jag misstänker att mitt obehag i kombination med yrselattackerna jag haft i några dagar nu har med min nya medicin att göra. Just nu känner jag mig ärligt talat inte särskilt motiverad att fortsätta utsätta mig för detta elände.

Detta fick jag på min stora dag

2012-01-15T13:34:00.002+01:00

Rosa pilatesboll
Svarta sofföverdrag
500 kronor till en tatuering
Vit "fågelbur" med rosa stenar i botten
En blå och svart kontorsstol

Trettio dagar - Dag 25 och 26

2012-01-15T13:26:00.001+01:00

Min sämsta vits

En kvinna kom in i en bokhandel och frågade föreståndaren: "Har ni någon bok om barnuppfostran?" Föreståndaren svarade: "Nej, de är tyvärr slutsålda." Då sa kvinnan: "Jaha, men då tar jag en bok om självbehärskning istället."

En utmaning jag gjort

Kan inte komma på något...

Trettio dagar - Dag 24

2012-01-13T19:18:00.000+01:00

Fem bra filmer

Troja
Doften av grön papaya
28 Dagar Senare
Robin Hood - Prince of Thieves
Lord of the Rings (trilogi)

Olyckskorp

2012-01-13T09:26:00.000+01:00

Jag insåg med plötslig ängslan i bästa Nasse-stil, att det idag är fredag den trettonde och bara för att jag nu vet vilket datum det är oroar jag mig för att drabbas av alltings överjävlighet. Ni kanske inte är bekanta med detta begrepp, kära läsare, men tro min när jag säger att det existerar. Det är ungefär som Murphys lag, om något dåligt kan hända så händer det (ungefär) men med alltings överjävlighet så får man även räkna med att de dåliga sakerna kommer inträffa under hela dagen.

Som tur är ska jag till min lilla trygghetszon om en halvtimma, på jobbet brukar jag sällan råka ut för några olyckor. Då är jag faktiskt mer orolig för den kolaåaj som jag ikväll ska baka inför lördagens födelsedagsfirande. Det gick ju väldigt bra att koka både knäck och kola i julas och kolapajens smet ska ju inte bli lika fast, men det finns ändå tusen saker som kan gå fel känns det som och jag är alldeles för nervös på grund av dagens datum för att kunna tänka positivt.

Nu tänker ni säkert att det bara är en massa skrock och det är sant men placebo-effekten funkar med otur och olyckor också, i alla fall för min del. Plötsligt börjar jag bli alltför medveten och över-försiktig när jag gör saker, vilket förstås leder till att jag trampar snett eller skär mig i fingret. Förhoppningsvis kommer dagen ändå gå hyfsat bra eftersom jag ikväll får långväga besök och imorgon bjuds familjen på middag här hemma eftersom jag fyller år på söndag.

Trettio dagar - Dag 23

2012-01-12T16:53:00.000+01:00

Fem bra böcker

Four to Score - Janet Evanovich (del Stephanie Plum-serien)
The Eye of the World - Robert Jordan (del i Wheel of Time-serien)
The Old-Girl Network - Catherine Alliott
The Lonesome Gods - Louis L'Amour
A Fateful Choice - Rachel Lee

Trettio dagar - Dag 22

2012-01-11T18:54:00.001+01:00

Mitt favoritcitat

In the beginning the Universe was created. This has made a lot of people very angry and has been widely regarded as a bad move.

Douglas Adams, författare

Trettio dagar - Dag 21

2012-01-10T16:03:00.002+01:00

Fem män jag skulle vilja bjuda på middag (levande som döda)

Min pappa, så att han kan berätta historier
Min bror, som också är en duktig historieberättare
Robert Jordan, en av mina favoritförfattare
Tahmoh Penikett, intressant person OCH ögongodis
Kung Carl XVI Gustaf, ocensorerad

Nyårsafton i repris

2012-01-09T19:26:00.000+01:00

Äntligen kom den, den efterlängtade snön, det vita fluffiga täcket som breder ut sig över min hittills gråtrista och regntunga vintervärld. Den första snön föll på eftermiddagen medan jag låg och sov ett par timmar efter jobbet. Det andra snöfallet, det som fortfarande håller på, började falla medan jag tränade. Jag kom helt av mig och istället för att stretcha och sträcka så började jag steppa omkring med lyckliga små glädjeskutt och lyckotjut.

Fast jag var snart på rätt spår igen, avslutade min träning och slängde in en matlåda i micron eftersom jag var alldeles för lat för att laga någon mat idag. Medan micron surrade i bakgrunden så stod jag lyckligt suckande vid mitt köksfönster och tittade på snön - och just precis då small det till och fyrverkerier lyste upp himlen och det kändes nästan som nyårsafton igen. På riktigt den här gången, med snö och kyla och allt som är underbart!

Trettio dagar - Dag 20

2012-01-09T16:34:00.001+01:00

Fem negativa egenskaper som andra säger att jag har

Högljudd
Slarvig
Envis
Glömsk
Lätt att bli arg

Trettio dagar - Dag 19

2012-01-08T13:46:00.001+01:00

Fem positiva egenskaper som andra säger att jag har

Rolig
Generös
Kreativ
Bra smak (inredning)
Duktig kock

Femte försöket

2012-01-07T18:27:00.000+01:00

Igår började jag med min nya medicin mot fatigue, ett medel vars verksamma innehåll bland annat används som fågelgift och som vid överdosering kan orsaka krampanfall. Krampanfallen varnade min läkare mig för, jag får exprimentera fram och tillbaka så länge jag håller mig till 20mg om dagen men överstiger jag den doseringen ökar risken för biverkningar avsevärt. Det där om fågelgiftet fann jag på en amerikansk hemsida om olika MS-relaterade läkemedel.

Som sagt tog jag min första kapsel igår och höll mig till en. Jag märkte inte av någon skillnad vare sig till eller från vad gäller tröttheten. Idag tog jag en kapsel på morgonen och efter några timmar kände jag mig lätt snurrig men det gick snabbt över. Fram på eftermiddagen började jag känna mig rejält trött, betydligt mer än jag gjort under de här två veckorna som jag varit ledig från jobbet och inte tagit någon medicin alls mot min fatigue.

Däremot så tror jag inte att den plötsliga tröttheten har med den nya medicinen att göra, det borde ta lite längre tid än två dagar att märka av någon effekt och det vore för jävligt om trötthet skulle vara en av biverkningarna. Imorgon ska jag ta en på morgonen och en efter ett par timmar för att se hur det funkar. Min läkare sa även att jag kan ta två på morgonen och en på eftermiddagen, eller till och med två på eftermiddagen. Jag får testa mig fram till en kombination som passar mig.

Det här blir den femte medicin jag testat mot min fatigue. De första två funkade bra i några månader innan effekten började gå ur dem, den tredje funkade i några veckor och biverkningarna var fruktansvärda. Den fjärde funkade sämst, jag märkte knappt någon skillnad i tröttheten och vad lite skillnad jag märkte höll bara i sig ett par veckor. Så snart jag slutade med dem kände jag mig dessutom mycket gladare och mentalt piggare än jag gjort på länge.

Så nu hoppas jag på att det ska vara femte gången gillt och att den här medicinen ska fungera för mig. Min läkare verkar ha höga förhoppningar men ska jag vara helt ärlig så har jag gett upp lite. Jag vill ha en positiv inställning och tro på medicinen men efter fyra misslyckade försök och fyra besvikelser känner jag mig inte särskilt entusiastisk. Den här gången får min läkare stå för positiviteten medan jag väntar på resultaten och ser vad som händer utan förväntningar.

Trettio dagar - Dag 18

2012-01-07T10:54:00.001+01:00

En talang jag skulle vilja ha och varför

Jag skulle vilja kunna sjunga "på riktigt", utan att rösten brister eller folk börjar vrida sig i plågor. Jag älskar att sjunga så det vore ju kul att kunna göra det annat än när jag är ensam.

Trettio dagar - Dag 17

2012-01-06T10:43:00.000+01:00

Ett kort på min handstil

Dagens middag

2012-01-05T19:15:00.001+01:00

Det har varit riktigt kallt nu på kvällen och vad passar då bättre än lite god soppa? Jag slängde ihop lite saker i en kastrull och slutresultatet blev en jättegod lax- och räksoppa. En liten klick creme fraiche åkte ner i katrullen tillsammans med lite potatis, purjolök och en rejäl nypa dill. Jag vill inte förstöra ett vinnande koncept men nästa gång funderar jag på att ha i lite curry också, bara för att få en klatschig färg och lite smak. Fast då får jag nog byta ut laxen mot en vit fisk istället.

Ett förbannat jävla skithelvete

2012-01-05T13:50:00.000+01:00

Idag åkte jag in till stan för att uträtta lite ärenden och kom hem på skitdåligt humör och med fruktansvärd ryggvärk. Det började bra med en busstur in till stan och ett besök på banken innan jag gick för att köpa en ny snabbkopplare till min nya diskmaskin. Efter det gick det definitivt utför när jag promenerade bort till apoteket för att hämta ut mediciner som jag ringde och beställde redan innan jul men som tydligen hade världens längsta leveranstid.

Till saken hör att jag var på apoteket redan förra veckan efter att jag fått ett SMS om att grejerna nu fanns för avhämtning. När jag pratade med kvinnan på telefon frågade hon om jag vill ha dem levererade i en blå påse vilket jag sa att jag ville. På det sättet slipper jag stå i kön till recepten och kan hämta grejerna i kassan. Men när jag var där förra veckan kunde tjejen i kassan inte hitta någon blå påse och sa att jag fick komma igen senare.

Eftersom det nu gått en vecka tänkte jag att jag skulle ge det hela ett nytt försök, men än en gång kunde den blå påsen inte hittas och jag måste erkänna att jag inte var på mitt bästa humör när jag talade om för kassörskan att det här fanimej inte var första gången jag bett om en blå påse och sakerna ändå inte fanns i kassan. Jag talade även om att jag varit inne redan förra veckan, om SMS:et jag fått och efter lite letande så talade hon om att jag fick ta en kölapp.

Jag fick nummer 145 när nummer 119 betjänades och jag fick stå där och vänta i nästan en halvtimma medan jag blev argare oh argare. Ryggen gjorde så ont att jag knappt kunde stå rakt och den jävla surkärringen som jag brukar råka ut för satt i en av de bemannade kassorna. Med min tur väntade jag bara på att få just henne så att hon kunde vara snäsig och otrevlig som hon brukar vara. Men jag hade tur och fick en annan inte lika snäsig kvinna.

En viss otrevlighetsfaktor fanns ändå men inte på långa vägar så illa som det brukar vara med surkärringen och jag struntade i att snäsa tillbaka vilket jag misstänker att jag nog gjort om jag fått den sura tanten. För jag var verkligen inte på gott humör och hade hunnit komma på ungefär tio olika elaka saker att säga, varav den snällaste var en dryg fråga om det inte räknades som ett serviceyrke att arbeta på apoteket så kanske skulle de behandla sina jävla kunder lite bättre.

Just nu sitter jag här och funderar på om det finns något formulär någonstans där man kan fylla i exakt hur arg och besvikna man är på den urusla servicen, inte bara på apoteket men även deras beställningsservice. Det här är ju som sagt inte första gången jag bett om att få saker skickade i en blå påse, ja, faktiskt så brukar det vara de som frågar så varför ska det då vara så jävla svårt att se till att det blir gjort så att jag slipper stå och plågas i evigheter.

Saken blev inte bättre av att det satt ett par otrevliga gubbjävlar och väntade tillsammans med sina lika otrevliga kärringfruar. Jag är inte den som blir arg på främmande folk i första taget men när de sitter och pratar om hur det bara är pensionärer på apoteket och alla andra måste ju vara arbetslösa (alltså jag och de två andra som inte hade grått hår) och fäller dryga kommentarer om hur de minsann är sjuka men ändå måste vänta i kö på folk som inte är lika gamla och sjuka.

När det väl blev min tur var jag så arg att jag skakade och det brände i ögonen av återhållna arga tårar. Jag hade god lust att slita till mig en av gubbjävlarnas rullatorer och slå ihjäl dem med den, men jag lyckades stilla mig och blängde istälet surt på dem. När jag fått mina mediciner skyndade jag mig därifrån så snabbt jag bara kunde, kom med en buss tio minuter senare och kunde äntligen slappna av efter några rent helvetiska timmar.

Trettio dagar - Dag 16

2012-01-05T10:51:00.001+01:00

En hemlighet om mitt jobb

Om larmet skulle gå igång finns det ett statshemligtsklassat säkerhetsord man ska säga till vaktbolaget när de ringer

Alla tuttar är inte bra tuttar

2012-01-04T20:36:00.003+01:00

Ammande mammor i alla ära och visst ska man få slita fram tuttarna när och varsomhelst och blah blah blah, men ibland går det definitivt till överdrift. På flera tidningars hemsidor har jag idag läst om en mamma som ammade i bilen. På vägen. Medan hon körde! Med i bilen var även två (eller tre) andra barn och eftersom det säkerligen är distraherande att amma och köra samtidigt så körde kvinnan in i en tankbil och hela familjen fick föras till sjukhus med lindriga skador.

Man får väl vara glad för det lilla och mamman är säkert glad att alla hennes barn klarade sig oskadda efter hennes helt sjuka bilfärd. För det finns faktiskt inga ursäkter, precis som man inte har barnen i knät när man kör bil så sitter man fan inte vid ratten och ammar. Det finns en tid och en plats för sådant och E20 är inte en av dessa platser. Å andra sidan tycker jag inte att Ica-butiken eller ett café är rätt plats heller men där är åtminstone inte ett ton tunga fordon inblandade.

Ja, det här med mitt amningsmotstånd, vilket inte egentligen existerar, det är snarare mitt bröstmotstånd som visar sig. För jag vill inte se nakna bröst någonsin, någonstans och allra minst i mataffären. Annars gillar jag bröst, bröst är vackra och mjuka och sköna att ta på, men jag vill inte se dem helt nakna på samma ställe där jag köper mitt bröd och mitt toapapper, eller där jag tar en fika tillsammans med en kompis... eller när jag har föräldrasamtal på jobbet.

För det har faktiskt hänt att jag suttit med en förälder och helt plötsligt började hon amma sin baby mitt framför ögonen på mig och tolken som var med, utan att ens försöka hänga en handduk över axeln eller på annat sätt försöka dölja sig. Hur många som läser den här bloggen och INTE jobbar inom vården kan säga att ni sett nakna kvinnobröst på er arbetsplats? Dessutom kunde jag inte säga något för om det finns en sak alla vet så är det att man inte jävlas med ammande mammor.

Ammande mammor har nämligen tillstånd utfärdat av tio olika utskott, i tre kopior, plus att det inte är politiskt korrekt att vara anti-amning på allmän plats. Gillar man inte att se spädbarn dia, det mest naturliga och pluttenuttiga i världen, då är det tydligen något fel på en. Personligen tycker jag inte att det är något större fel på mig bara för att jag inte vill se nakna bröst överallt. Vad blir det härnäs? Amning på bussen? Eller vid ingången till köpcentrat?

Är det svårt att vänta fem minuter tills man hunnit lämna butiken och gå till sin bil? Eller som i fallet med den ammande mamman som redan satt i bilen och körde den, var det svårt att vänta till nästa avfart och kanske STANNA bilen innan hon tog fram tuttarna? Så vad då om ungen skriker och är hungrig precis i denna sekund? Dör barnet av att behöva vänta ett par minuter? Är det här något om spädbarn som jag inte känner till? Visste alla andra om att spädbarn dör av att skrika i fem minuter?!?!

Trettio dagar - Dag 15 (halvvägsstrecket)

2012-01-04T11:07:00.001+01:00

Den finaste egenskapen hos min bästa vän

Hon är ärlig och står för vad hon tycker och tänker

Trettio dagar - Dag 14

2012-01-03T16:06:00.002+01:00

Min högsta önskan just nu

Jag önskar att 2012 blir ett år som flyter på utan missöden eller oro

Från det ena tll det andra och tillbaka igen

2012-01-02T22:36:00.001+01:00

Klockan är strax efter tio på kvällen och plötsligt vill jag baka, jag vill äta saftiga mjuka kakor eller en härligt varm äppelpaj. Tyvärr har jag inget mjöl och gör jag äppelpaj (på havregryn) så har jag ingen vaniljsås eller glass att äta till den och utan glass är varm äppelpaj rätt så meningslös. Så jag får helt enkelt stå emot frestelsen och se till att baka imorgon när jag varit i affären. Imorgon ska även den gamla diskmaskinen slängas och den nya förhoppningsvis bli inkopplad.

Det ska bli skönt med diskmaskin igen, det finns få saker jag avskyr så mycket som att diska vilket också är varför jag idag diskade ett mindre berg när jag till sist insåg att det snart inte fanns någon plats kvar på diskbänken. Självklart känner man sig nöjd efteråt, som om man faktiskt åstadkommit något bra, men under tiden som jag står där med händerna i det varma vattnet och framsidan av tröjan helt genomblöt så känner jag mig långt ifrån nöjd med min situation.

Överhuvudtaget har jag väldigt svårt för det här med städning. Jag gör det endast under hot och knappt ens då. Vet jag att jag ska få besök så tar jag fram dammsugaren och kanske till och med gör ett svep med skurtrasan över golven, men jag drar ut på det in i sista stund så att jag städar dagen innan besöket. Det har till och med hänt att jag precis ställt undan städgrejerna när det ringer på dörren och mina besökare drar in sina skitiga skor på mina nytorkade golv.

Jag är dock inte en av de där totalt anala människorna som får ett nervöst sammanbrott av lite smuts på golven. Jag har känt och känner folk som nästan dör om de ser en liten sten på hallgolvet eller ett hårstrå i handfatet. Fast det där med hårstrån i handfatet kan jag hålla med om är fruktansvärt äckligt. Som tur är fäller jag väldigt lite hår så jag behöver sällan våndas över sådana saker. Andras hår kan jag nästan inte titta på när det väl fallit av deras huvuden.

Annars gillar jag hår, jag gillar att ta på andras hår och jag gillar att leka med mitt eget hår. Min syster å andra sidan hatar det, hon skriker om någon kommer ens i närheten av att nudda hennes huvud och min bror har börjat morra han också. Min mamma accepterar hårpillandet en liten stund men sedan får hon nog, vilket ungefär är hur jag är också. Andra får ta på mitt hår men bara lite och jag hatar verkligen att bli smekt över huvudet eller någon som drar fingrarna genom mitt hår.

För någon som tycker om att ta på andra och som älskar att krama barnen på jobbet och hela tiden lägger handen på deras huvud eller rygg, så tycker jag inte om att bli vidrörd av andra människor annat än kortare stunder. En kram går bra eller att sitta nära någon i soffan när man tittar på filmen, men det här eviga pillandet driver mig till vansinne - och hur jag kom in på det här ämnet vet jag faktiskt inte. Tankarna liksom sprang iväg med mig.

Jag har i alla fall lyckats övertala mig själv (med lite hjälp av en chattande vän) om att paj utan glass inte är en så stor förlust och tänker ge mig på att baka trots den sena timman. Det är tur att köksskåpen inte gapar helt tomma, annars hade jag fått våndas över det här paj-suget hela kvällen och natten. Jag är inne i en matlagnings- och bakningsfas just nu så risken finns att ni kommer få höra talas om mina kulinariska ansträngningar vare sig ni vill eller inte. Men det är min blogg så vad bryr jag mig?!

Att-göra-lista

2012-01-02T21:22:00.002+01:00

(Saker jag gjort i fetstil)

1. Startat min egen blogg
2. Sovit under stjärnorna
3. Spelat i ett band
4. Besökt Hawaii
5. Sett en meteorskur
6. Gett mer än jag har råd med till välgörenhet
7. Besökt Disneyland/Disney World
8. Klättrat i berg
9. Hållit en bönsyrsa i handen
10. Sjungit solo - inte på scen men i duschen
11. Hoppat bungeejump - ibland får jag för mig att jag skulle vilja pröva
12. Besökt Paris
13. Sett ett åskoväder över havet
14. Lärt mig själv något från grunden - lärt mig olika målningstekniker på egen hand
15. Adopterat ett barn
16. Haft matförgiftning
17. Gått hela vägen till toppen av Frihetsgudinnan
18. Odlat mina egna grönsaker - odlat potatis och morötter med barnen på jobbet
19. Sett 'Mona Lisa' i Frankrike
20. Sovit på ett nattåg
21. Haft kuddkrig
22. Liftat
23. Varit hemma från jobbet utan att vara sjuk
24. Byggt ett snöfort
25. Hållit ett lamm
26. Badat naken
27. Sprungit ett marathon
28. Åkt i en gondol i Venedig
29. Sett en solförmörkelse
30. Sett en soluppgång eller solnedgång
31. Slagit en home run
32. Varit på en kryssning - räknas en resa till England?
33. Besökt Niagarafallen
34. Besökt mina förfäders födelseplats - hur många generationer tillbaka?
35. Besökt ett amishsamhälle
36. Lärt mig själv ett nytt språk - jag skulle vilja lära mig själv spanska
37. Haft tillräckligt med pengar för att känna mig tillfreds
38. Besökt Lutande Tornet i Pisa
39. Klättrat på en klättervägg
40. Sett Michelangelos 'David'
41. Sjungit karaoke
42. Sett gejsern Old Faithful få ett utbrott
43. Betalat för en främling på restaurang
44. Besökt Afrika - varit i Marocko
45. Promenerat på en strand i månsken
46. Åkt ambulans
47. Blivit avbildad av en konstnär
48. Djuphavsfiskat
49. Besökt Sixtinska Kapellet
50. Åkt hela vägen upp i Eiffeltornet
51. Snorklat
52. Kysst någon i regnet
53. Lekt i leran
54. Varit på en drive-in biograf
55. Medverkat i en film - gjorde och var med i en film på mellanstadiet i alla fall
56. Besökt Kinesiska Muren
57. Startat ett företag
58. Tränat kampsport
59. Besökt Ryssland
60. Arbetat på ett härbärge
61. Varit med i scouterna - var med i juniorerna som barn
62. Sett valar
63. Fått blommor utan att fira något
64. Gett blod - får inte lämna blod på grund av min MS
65. Hoppat fallskärm
66. Besökt ett koncentrationsläger
67. Inte kunnat betala en räkning pga för lite pengar på kontot - bara en gång som tur är
68. Flugit helikopter
69. Sparat en favoritleksak från barndomen
70. Besökt Lincolnmonumentet
71. Ätit kaviar
72. Sytt ett lapptäcke - ingen avancerad kreation
73. Besökt Times Square
74. Besökt Everglades (träskområde i Florida)
75. Blivit avskedad från ett jobb
76. Sett vaktbytet i London
77. Brutit ett ben - bara lilltårna, vid tre olika tillfällen
78. Åkt motorcykel
79. Besökt Grand Canyon
80. Publiserat en bok
81. Besökt Vatikanen
82. Köpt en sprillans ny bil
83. Besökt Jerusalem
84. Varit med på bild i tidningen - gruppfoton för diverse skolaktiviteter
85. Läst hela bibeln - inte hela men jag har läst en hel del
86. Besökt Vita Huset
87. Dödat och tillagat ett djur
88. Haft vattenkoppor
89. Räddat någons liv
90. Suttit med i en jury
91. Träffat en kändis
92. Varit med i en bokklubb
93. Förlorat en närastående
94. Fött barn
95. Besökt Alamo (missionsstation i Texas)
96. Simmat i Stora Saltsjön (USA)
97. Varit inblandad i ett rättsfall
98. Ägt en mobiltelefon
99. Blivit stucken av en geting
100. Ridit på en elefant

Trettio dagar - Dag 13

2012-01-02T12:33:00.002+01:00

Fem kvinnor jag skulle vilja bjuda på middag (levande som döda)

Astrid Lindgren, en självklarhet vid alla middagsbord
Mary Mellberg, min gammelmormor som tydligen var synsk
Janet Evanovich, en av mina absoluta favoritförfattare
Maggie Smith, som säkert berättar om sin spännande skådespelarkarriär
Min lillasyster för jag tror att hon också skulle vilja träffa gästerna

Vardagsliv

2012-01-01T19:15:00.001+01:00

Den senaste tiden har jag funderat på exakt hur svår min MS är i jämförelse med andra MS-patienter, hur ligger jag till på en skala från ett till tio om någon helt objektiv skulle få för sig att rangordna oss. För det mesta tänker jag att jag nog har det ganska bra och antagligen har de allra flesta MS:are det långt värre än vad jag har. Men så läser jag eller hör talas om någon som anses ha mycket svåra MS-symptom och jag blir lite ställd för så skulle jag beskriva min vardag. Eller så betyder det bara att jag har lite mer jävlaranamma.

Nya matexperiment

2012-01-01T15:44:00.001+01:00

Det är ett sorgligt faktum i mitt liv att jag gått tre år på Hotell- och Restaurangprogrammet där jag tillbringade flera dagar i veckan med att laga mat och jag blir ändå helt ställd av vissa saker. Som huruvida man kan ersätta mjölen i bechamelsåsen med havregryn eftersom allt mitt mjöl är slut. Tekniskt sett borde det gå om jag maler grynen lite i min icke-existerande mortel men jag blir ändå osäker och undrar om jag kanske ska hoppa över att göra lasagne idag.

Om jag faktiskt vågar mig på att göra bechamel på havregryn så kommer det bli en fetaostsås och jag tänker smaksätta lasagnen med rosmarin vilket är ett expreiment. Oftast när kyl och frys börjar tömmas på de mer uppenbara alternativen så brukar min kulinariska våghals komma fram och jag blandar ner lite av varje i en gryta, smakar av med svartpeppar eftersom det är min favoritkrydda och sedan hoppas jag att jag överlever natten utan ett sjukhusbesök och magpumpning.

Om det blir ett lyckat experiment kan det tänkas att jag lägger upp receptet här på bloggen så att ni antingen kan frestas eller förfasas. För egen del känner jag mig faktiskt rätt så frestat, med undantag för det där med vetemjöl vs. havregryn och om jag fegar ur så kan jag ju smälta ner osten i mjölken och låtsas att jag gjorde på rätt sätt. Ingen annan kommer ju äta middag med mig idag och om jag misslyckas totalt så finns det ju alltid smörgåsar.

Trettio dagar - Dag 11 och 12

2012-01-01T10:58:00.002+01:00

En ny sanning om mig

Jag tycker om att träna efter en livstid av att avsky fysisk ansträngning

Ett kort på något jag vill ha just nu

Intensiv sista dag

2011-12-31T11:32:00.002+01:00

Jag har mycket att göra så här sista dagen på året och i förberedelse inför kvällens nyårsfirande hemma hos min syster och svåger. Tyvärr sprack mitt tidsschema eftersom jag vaknade mitt i natten av begynnande magkatarr. Som tur var kunde jag ta en tablett och palla upp alla kuddarna så att jag kunde sitta upp. Ont hade jag visserligen men inte på långa vägar lika hemskt som det brukar vara och efter ett par timmar kunde jag äntligen somna om igen.

Det betyder dock att jag rullade ur sängen för mindre än en halvtimma sedan och nu petar jag försiktigt i mig lite frukost bestående av smörgås och yoghurt, inget som kan reta upp magen igen. Förhoppningsvis ska jag hinna träna idag också innan jag måste hoppa in i duschen och börja göra mig iordning. Jag blir hämtad redasn klockan fem så att jag kan följa med syrran hem och hjälpa henne med de sista förberedelserna innan resten av gästerna dyker upp.

Vissa tunnor vågar skramla högre

2011-12-30T20:46:00.001+01:00

(Jag postar det här inlägget på egen risk, det är aldrig klokt att diskutera politik eftersom någon annan alltid måste leverera sina motstridiga åsikter. Lev och låt leva är ett koncept som sällan verkar fungera när det kommer till politik eller religion. Men vad fan, jag lägger upp det här inlägget ändå och får helt enkelt stå mitt kas.)

På Aftonbladets hemsida läser jag att Aisha Gaddafi hävdar att hon utsatts för "allvarlig psykisk stress av bilderna [på hennes far] och det sätt som hennes far dödades på". Enligt artikeln vill hon att hennes fars död utreds, både hur han dog och hur kroppen senare obducerades. Förutom att det är smått morbidt och inte så lite hemskt, så känns hela grejen löjlig. Visst måste det vara fruktansvärt att se bilder på sin torterade och döda far, men någon måtta får det väl ändå vara.

Enligt advokat Nick Kaufman utsattes Aisha Gaddafi för stor känslomässig stress genom att hennes far och bror "mördades på det mest horribla sättet och deras kroppar visades sedan upp på ett groteskt sätt helt emot islamistiska lagar". Båda påståendena är visserligen sanna även om jag undvek att titta alltför noga på de där bilderna när de kablades ut, men vad som slår mig är inte om det var rätt eller fel utan varför just Gaddafis dotter kräver svar.

De senaste åren har vi sett åtminstone tre män som dödats på horribla sätt och sedan visats upp på bilder och filmklipp världen över; Saddam Hussein, Osama bin Laden och nu senast Muammar al-Gaddafi. Mig veteligen har varken bin Laden eller Husseins familjer gått till internationella brottsdomstolen och krävt en utredning och man kan ju fråga sig själv varför. Ett svar kan ju vara Aisha Gaddafis västerländska utbildning som jag helt säkert tror spelat en roll i att hon ens kommit på tanken.

Ett annat och kanske aningen mer långsökt svar gissar i alla fall jag har att göra med vem som dog den här gången, inte en fiende till det stora landet i väst och istället en fiende till sitt eget folk som världspoliserna visat jämförelsevis väldigt lite intresse för. Den här gången finns det ingen anledning att oroa sig, man kan ställa frågor och kräva svar utan att behöva oroa sig för policyn att den som inte är världspolisernas vänner per automatik är deras fiender.

Trettio dagar - Dag 10

2011-12-30T16:18:00.000+01:00

Bakgrundsbild på dator

Dött kött!

2011-12-30T01:09:00.001+01:00

Precis i början efter att jag fått min diagnos och börjat med min bromsmedicin så läste jag allt jag kunde, både om sjukdomen och om injektionerna jag skulle ta varannan dag. Jag läste om symptom och effekter samt biverkningar av medicinen. Det var inte rolig läsning, de influensaliknande symptomen jag drabbades av efter att jag tagit sprutan kunde jag leva med och det var istället de långsiktiga biverkningarna som skrämde mig, ord som nekros gjorde mig yr och illamående.

Nekros är i korta drag "celldöd" och kan uppstå på injektionsstället. Jag såg framför mig hur huden långsamt skulle mörkna tills den var svart och död. Saken blev inte bättre av de enorma röda svullnader jag fick på stickställena. Precis efter injektionen var de alldeles knallröda och såg ut som extra stora myggbett. Två dagar senare när det var dags för nästa spruta så kliade det något enormt på föregående stickställe och den röda fläcken kom tillbaka i all sin härlighet.

De röda märkena får jag fortfarande efter fyra år, det kliar fortfarande och ungefär en gång i veckan får jag de här influensasymptomen som får mig att känna mig sjuk och febrig trots att jag inte egentligen är vare sig sjuk eller särskilt febrig. Det värsta med det är att jag alltid drabbas av febervärk i alla tänkbara leder och ibland får jag sådan hemsk frossa att jag ligger och skallrar tänder halva natten. Men på plussidan har jag i alla fall inte drabbats av någon nekros.

Det värsta som har hänt är att huden på magen blivit lite "seg", jag måste trycka till lite extra för att nålen ska gå igenom och jag är rätt säker på att den mörka fläcken under naveln är mer eller mindre permanent. Lyckligtvis kan jag fortfarande visa mig på stranden sommartid eftersom allting med min MS, från symptom till medicinska biverkningar, blir bättre när det är varmt och på sommaren drabbas jag sällan av de röda svullnaderna, åtminstone inte av storleken pingisboll under huden.

Hur mycket nytta medicinerna har gjort för mig vet jag inte, jag har ju haft några skov under de senaste fyra åren även om de varit små och kroppen har klarat av medicinerna rätt bra om man bortser från lite biverkningar då och då. Däremot så visade ju min senaste MRI att hjärnan fått ta en del stryk och det är mindre bra så nu ska jag få göra en ny magnetröntgen och eventuellt byta bromsmedicin (vilket jag är rätt säker på att jag nämnde för inte så länge sedan).

Det ska bli skönt att slippa sprutorna och istället få antingen tabletter eller månatliga besök på sjukhuset för att få bromsmedicin i dropp, men samtidigt knner jag en viss tvekan. Man vet ju vad man har men inte vad man får. När jag vet hur det blir kommer jag säkert läsa allt jag hittar om diverse biverkningar, mer än jag redan vet i dagsläget eftersom jag redan vet en hel del om båda medicinerna jag kan få. Förhoppningsvis är nekros inte en av biverkningarna.

Högmod och nyårsraketer

2011-12-29T11:58:00.000+01:00

Nu när det börjar närma sig nyårsafton och nyårsraketerna ska smällas av är det väl bara att vänta sig att det i tidningar och liknande kommer ägnas några sidor åt hur man säkert tänder raketer, samt faran av att göra på fel sätt. I dagens lokaltidning är det ett helsidesuppslag om en kille som för tio år sedan sprängde bort det mesta av sin ena hand och även blev i stort sett döv på kuppen. En varning så god som någon men är det meningen att vi ska tycka synd om den här idioten?

För det första var det en hemmagjord raket, för det andra led killen av samma slags hybris som alla unga killar verkar lida av i den åldern. övertron på att de omöjligen kan bli skadade. Enligt en liten rad i artikeln så är de allra flesta som skadas i sådana här olyckor unga män och en läkare har berättat att hon under sina tjugo yrkesverksamma år endast träffat en tjej som skadats av en raket. Jag kan ju inte säga att jag är särskilt förvånad om killar är inblandade i lejonparten av raketolyckorna.

Om någon hade skjutit av en raket som träffat en oskyldig förbipasserande, då hade jag kunnat känna lite mer sympati men jag har varken tid eller tålamod att tycka synd om folk som får skylla sig själva. Som jag nämnde i början av inlägget, varje år får vi läsa dessa varningshistorier i tidningen och varje år efter nyår så rapporteras det lik förbannat att någon sprängt bort sina fingrar. Är det bara jag som tror att dessa högmodiga pojkar och män helt saknar självbevarelsedrift?

Trots det ska vi klappa om dem och lägga huvudet på sned och fråga hur de mår, de stackarna, som om de alls inte försatt sig själva i en farlig situation, som om det är någon annans fel att de nu saknar fingrar, eller hörseln, eller synen. Men vems fel är det egentligen? Är det mitt fel? Fyrverkeritillverkarnas? Föräldrarnas? Eller kan vi för en gång skull vara ärliga och säga att killar i övre tonåren inte längre är barn och alltså måste ta något slags ansvar för sina handlingar.

Precis som att man inte leker i trafiken, inte kör för fort, inte hoppar från taket och inte cyklar nerför höga trappor, så leker man inte med saker som innehåller krut och kan explodera och då spelar det ingen roll hur många ursäkter man kan komma på för att skylla ifrån sig. Fast i det här fallet så kanske man delvis kan skylla på samhället och föräldrarnas också med tanke på att barn och ungdomar faktiskt verkar bli dummare och dummare för var år som går.

Trettio dagar - Dag 9

2011-12-29T11:24:00.000+01:00

En dag i mitt liv (arbetsdag)

Går upp klockan sju
Ger katterna nytt vatten och fyller på deras matskål
Klär på mig, borstar håret och tänderna
Går till jobbet, börjar kvart i åtta
Hälsar på kollegor och barn
Dukar för frukost och hämtar matvagnen i köket
Äter frukost tillsammans med barnen klockan åtta
Har samling tillsammans med hela barngruppen
Är med barnen när de leker, målar eller spelar spel
Hjälper barnen på med ytterkläder klockan tio
Är ute en timma på gården, leker med barnen, gungar och massa annat
Hjälper barnen av med ytterkläderna, påminner om att tvätta händerna
Har samling tillsammans med halva barngruppen eller dukar för lunch
Äter lunch tillsammans med barnen halv tolv
Torkar bord, läser saga eller vilar tillsammans med de minsta barnen
Slutar klockan ett, går hem
Lägger mig för att sova efter snabbt toalettbesök
Sover två till fyra timmar
Sätter mig vid datorn; surfar eller bloggar
Läser tidningen
Tränar i en timma
Duschar
Sätter mig vid datorn igen; tittar på film och handarbetar
Lagar middag och äter den
Fortsätter mitt filmtittande och handarbetande
Chattar en stund med vänner i andra tidszoner
Gör mig iordning för natten, borstar tänderna
Ligger i sängen och läser i en halvtimma
Släcker lampan och somnar snart

(Eftersom mina lediga dagar i stort sett går ut på att sova, äta, träna och sitta vid datorn så struntade jag i att beskriva gårdagen eller en vanlig helgdag.)

Årets sista(?) lista

2011-12-28T11:06:00.001+01:00

Nämn något som gjorde dig glad igår - Umgås med syrran
Vad gjorde du kl 08 imorse -Sov
Vad gjorde du för 15 minuter sedan -Satte igång tvättmaskinen
Det sista du sa högt - "Heeej, bäbis" (till en av katterna)
Det senaste någon sa till dig - "Vi ses på lördag!"
Vad har du druckit idag - Apelsinjuice
Vad var det senaste du åt - Rågbrödssmörgås med rökt skinka
Vad var det senaste du köpte - Strumpbyxor på Åhlens
Vad är det för färg på din ytterdörr - Träfärgad
Vad är det för väder hos dig nu - Grått och trist
Godaste glassmaken - Choklad
Tror du på kärlek vid första ögonkastet - Kanske
Sover du tungt - Oftast
Drömmer du mardrömmar - Ibland
Trivs du med ditt jobb - Ja
Favoritklädsel - Pyjamas
Favoritlåt just nu - Lover I Don't Have to Love med Bright Eyes
Vad ser du om du tittar till höger - Sophink
Vad gör dig glad just nu -Att vara ledig
Vad ska du göra härnäst - Hänga upp tvätten när den är klar och sedan träna
Höger- eller vänsterhänt - Höger
Humör just nu - Mätt och glad
Favoritgodis - Choklad
Kläder just nu - Svarta joggingbyxor och ett mörkrosa linne
Sommarplaner - Inget spikat än
Hur många kuddar sover du med - En + tre
Spelar du något instrument - Nej
Morgon- eller nattmänniska - Natt
Vad är viktigast för dig - Lugnet
Är du kittlig - Ja
Snarkar du - Ja
Stjärntecken - Stenbock
Äckligaste insekten - Spindlar
Stökigt eller välstädat - Organiserat kaos
Längtar du mest efter just nu - Nyårsafton

Trettio dagar - Dag 8

2011-12-28T10:47:00.001+01:00

Fem saker jag aldrig glömmer

Nattpromenaden i snöstorm en nyårsnatt
När vi låg tillsammans på soffan i flera timmar
När de la krokben för mig och jag föll nerför trappan
Stearinstänken på mina jeans efter vi våldgästat Chalmers-studenterna
När jag fick veta att pappa var död

Nya saker och nyttosaker

2011-12-27T19:49:00.000+01:00

Idag har jag gjort något som jag älskar att göra; spendera pengar. Förutom de tre par strumpbyxor, två tunikor, en mängd toppar och tröjor och en snuskig mängd fina smycket, så har jag även köpt en sprillans ny bänkdiskmaskin. Den gamla gav ju upp för några veckor sedan och jag har varit tvungen att diska för hand vilket jag absolut avskyr. Men nu är det slut på sådana dumheter och imorgon (när jag återhämtat mig från dagens shoppingtur) ska jag packa upp den nya diskmaskinen och köra en omgång disk.

Trettio dagar - Dag 7

2011-12-26T23:56:00.003+01:00

Fem favoritlåtar

Stirb Nicht Vor Mir - Rammstein feat. Sharleen Spiteri
Put Your Lights On - Santana feat. Everlast
Hurt - Johnny Cash
Lover I Don't Have To Love - Bright Eyes
I Just Want You - Ozzy Osbourne

(Detta var ett extremt svårt val, jag hann göra en lista på över tjugo låtar innan jag insåg att jag måste välja ut bara fem stycken. Jag får helt enkelt göra en lista med ALLA låtar som jag gillar och läga upp här på bloggen vid ett senare tillfälle. Den här listan är en droppe i havet bara så att ni vet.)

Trettio dagar - Dag 6

2011-12-26T01:12:00.000+01:00

Fem saker jag inte klarar mig utan

Böcker
Mobiltelefon
Pasta
Mänsklig kontakt
Internetuppkoppling

Julens bilder

2011-12-25T19:24:00.002+01:00

Det gula husets härskarinna har skurit upp julskinkan

Välfyllda tallrikar så att man kan äta alldeles för mycket

Sill och Janssons och julmust måste man ju ha

Granen med alla julklapparna - och i köket fanns en liten gran med fem små paket till familjens lurvigaste medlemmar

Engelsk dessert med konstigt namn och smak av päron

Likören smakade också päron och var väldigt söt och god

En blyg liten tomte dök upp för att dela ut julklapparna

Glöggen var inget vidare...

... men det fanns gott om annat att smaska på

Julen i det lilla gula huset

2011-12-25T19:05:00.003+01:00

Det blev jul i år också; lite var bra, lite var dåligt och det mesta var underbart. Efter en julfika hemma hos mamma packade vi (mamma, brorsan och jag) in oss i bilen tillsammans med alla julklapparna och for iväg till det gula huset på landet. Där var syrran och svågern i full fart med att laga mat och snart satt vi bänkade vid det vackert dukade bordet för att mumsa i oss allt det goda som julen har att bjuda på. Vi hann precis äta färdigt innan det var dags för nästa jultradition; Kalle Anka och gottebordet.

När alla var lagom fullproppade med godis och Benjamin Syrsa hade sjungit den sista sången satte vi oss till bords igen för att äta en jättegod efterrätt som jag nu glömt namnet på men som bestod av päronhalvor och en grädd- och chokladröra. En stund senare åkte syrran, svågern och jag iväg till kyrkan för att lyssna på svågerns syster som varje jul sjunger julsånger och psalmer och det var precis lika vackert och bra som det varit alla år jag varit med - och snacka om enorma röstresurser.

När vi återvände till det lilla gula huset på landet fick syrran ett tillfälligt hjärnsläpp, glömde att hon lånat brorsans bil och gjorde någon slags konstig tvärbromsning utanför huset med påföljande kommentar; "Oj, jag glömde att jag körde automat." Eftersom ingen drabbats av whiplash-skador som trippade vi in i huset för att dela ut julklapparna. Syrran var tomte, det lästes julrim och gissades för fullt, omslagspapper hamnade högt och lågt och de öppnade julklapparna samlades på hög.

Eftersom det var julafton och man ska äta hela tiden som min syster säger, så fikade vi efter julklappsutdelningen och sedan tillbringade vi resten av kvällen i trevlig samvaro. Det otrevliga startade när det var dags att åka hem och det visade sig att brorsans bil gått sönder och något låg och skrapade mot bakdäcket och lät alls inte bra. Vi fick låna syrrans bil för att ta oss tillbaka hem till mamma och sedan sov jag över där i samma säng som en sussande mamma och två sjövilda halvvuxna katter.

Efter frukost på risgrynsgröt och skinkmackor och några timmars återhämtning blev jag hemkörd och släpade mig uppför trapporna till min egen lägenhet och till mina egna katters stora glädje efetrsom de varit ensamma hemma i lite över ett dygn. Nu har jag hunnit med både träning, diskning och middag och tänker göra så lite som möjligt resten av kvällen. Nästa sak att se fram emot är mellandags-rean då jag ska köpa en ny diskmaskin och sedan nyårsfirandet som även det ska ske i det lilla gula huset.

Trettio dagar - Dag 5

2011-12-25T11:32:00.001+01:00

Fem viktiga personer i mitt liv

Lillasyster
Lillebror
Mamma
Bästa vännen
Kollegorna (plural)

Julklappsskörden

2011-12-25T11:28:00.001+01:00

En hushållsvåg
Ett våffeljärn
Ett nattlinne med Betty Boop
Fem gröna krukväxter i plast
En äggklocka
Vacker träask med badgrejer
En bok
Tre hemmagjorda, ulliga pingviner
En röd/orange/lila-randig mugg
Väggkalender med katter som gör yogaposer
Ett Wii-spel

Trettio dagar - Dag 4

2011-12-24T00:41:00.002+01:00

Fem saker jag vill säga till fem personer

Vi kommer inte alltid överens men jag älskar dig
Du fattade rätt beslut och nu kan du gå vidare
Förlåt för att jag aldrig kunde bestämma mig om oss
Min mamma älskar mig visst lika mycket som din älskar dig
Vi kommer alltid vara bästa vänner

Makeup-monstret

2011-12-23T16:33:00.000+01:00

Idag var jag inne på Kicks för att köpa den absolut sista julklappen och förutom att något stolpskott sprejade ner min jacka mer herrparfym så var det en framgångsrik shoppingtur. Däremot så blev jag lite rädd när det var dags att betala och kvinnan i kassan såg ut som om hon provat allt smink i hela butiken. På samma gång. Kolsvarta ögon, alldeles för mycket rogue och knallrött läppstift som fick henne att se ut som en korsning mellan en prostituerad drag queen och det läskiga makeup-monstret.

Trettio dagar - Dag 3

2011-12-23T00:41:00.002+01:00

Fem saker jag hatar

Laglöshet (i.e. inga jävla regler)
Inälvsmat
Tyck-synd-om människor
Varma lakan
Folk som tränger sig före

Nattmusik

2011-12-23T00:32:00.001+01:00

Lite allvar men mest bara argt

2011-12-22T20:33:00.000+01:00

Jag brukar ju emellanåt skriva om sådant jag läst om i tidningar, oftast på insändarsidorna, men nu var det ett tag sedan som jag faktiskt fastnade för något särskilt. Så det är väl bara typiskt att när jag väl hittar något som jag faktiskt har en åsikt jag vill dela med mig av, så handlar det om självmord. Ett nog så allvarligt ämne men inget jag i vanliga fall ägnar alltför mycket tankekraft åt. Vad som gjorde dagens insändare i min lokaltidning ovanlig var att den handlade om självmord bland pensionärer.

Det här är inget jag själv hört talas om men enligt insändarskribenten har det på senaste tid tydligen rapporterats att självmorden ökar bland män i åldern 80+ och självklart hade skribenten en förklaring på varför (eftersom media och resten av samhället tydligen verkade fövånade) - gamla människor tar livet av sig eftersom de inte vill tvingas uppleva en inhuman äldrevård. "Äldre utsätter sig hellre för svåra plågor än de kränkningar som vården ger" är skribentens åsikt.

Tydligen är det också så att "någon högt upp i hierarkin", jag får anta Satan eller möjligen cheferna för privata vårdföretag, försöker lura i oss vanliga dödliga att gamla människor faktiskt vill leva så länge som möjligt. Enligt skribenten är dett "också fel! Maktlösa äldre önskar ett värdigt bemötande" och när de inte kan få detta och "inte har mod att ta sitt liv väljer de i stället att upphöra med mediciner, sluta äta, strunta i trygghetslarm [...] i hopp om att förkorta livet. De vill dö lyckliga, inte knäckta, efter väl förättat värv."

Jag försöker genast bortse från att jag vill fråga vad detta väl förättade värv är och börjar gå på om hur förbannad jag blir över hur pensionärer verkar tro de kan bete sig hur som helst eftersom de byggde detta jävla land och vi som kom efter glider fram på räkmacka tack vare deras enorma och helt osjälviska offrande (djupa andetag!), så istället för att ställa den frågan så vill jag bara säga att det är väl en himla tur att vi har skribenter så som FD TUFFING som kan tala om för oss hur gamla tänker.

Nu kan det kanske tyckas att detta är inget att hetsa upp sig över och Anne, borde du inte skriva om självmorden som ökar och kanske försöka komma fram till en egen slutsats eftersom den som gavs på insändarsidan inte verkar falla dig i smaken? Men nej, det tänker jag faktiskt inte. Jag tänker istället irrietera mig på att vissa individer i den så kallade Carema-skandalens fotspår, nu finner det helt acceptabelt att attackera äldrevården och hemtjänsten och till och med anklaga dem för att gamla tar livet av sig.

Vem fan skyller de på när självmorden bland unga ökar? Sex, droger och rock'n'roll? Ungdomsarbetslösheten? SAMHÄLLET?! Men tillbaka till de gamla och tillbaka till insändaren och den sista slutklämmen som löd; "de styrande kommer aldrig, när de blir gamla, att hålla till godo med den hemtjänst som nu erbjuds." Det här är den gamla vanliga mentaliteten; vi har byggt upp detta land, vi har slitit och offrat och nöjt oss med mindre bara så att de där bortskämda spolingarna ska förvänta sig mer.

Men innan jag faller in i en helt annan diskussion (igen) så vill jag bara avsluta med att säga att detta var antagligen inget vidare logiskt inlägg men jag är alltför irriterad för att vara logisk så det är bara att nöja sig med det faktum att jag inte tycker äldrevården är bara skit och man borde tänka sig för både en och två gånger innan man indirekt anklagar alla de som jobbar där för att ta livet av de äldre. Personligen tror jag de gamla har större problem med sjukdomar och krämpor som får dem att vilja dö.

En Grinch i min familj

2011-12-22T17:40:00.000+01:00

Det är min sorgliga plikt att tala om för er alla att jag är släkt med självaste Grinchen och det är inte en avlägsen släkting heller, jag kan inte avsäga mig släktskapet eftersom han är min sysslings bryllings ingifta fasters son. Det är tyvärr så att det är min egen bror(!) som börjat bete sig som den lurvigt gröna julhataren och både jag och min syster är i något slags chocktillstånd sedan han meddelade att han och mamma minsann bestämt att nästa år köper vi inga julklappar till varandra.

Vadan detta undrar ni kanske nu och tro mig, det undrar vi också. Mamma påstår att det är en pengafråga men hon velade bort sig någonstans i resonemanget om att vi har pengar (och får jag anta råd att köpa till oss shjälva istället för att önska). Brorsan däremot har långt enklare anledningar till varför han gillar den här idén, han hatar helt enkelt att köpa julklappar (eller några slags presenter). Varför är det ingen som vet eller förstår med tanke på min och syrrans kärlek till julen och klapparna.

Trettio dagar - Dag 2

2011-12-22T00:10:00.005+01:00

Fem saker jag tycker om

Låttexter som berättar en historia
Spendera pengar
Doften av handsprit
Åka bil
Choklad

Trettio dagar - Dag 1

2011-12-21T09:22:00.001+01:00

Fem saker om mig själv

Möblerar om minst en gång om året
Har börjat äta frukost igen efter tio år
Älskar teknikprylar men vet inte hur de funkar inuti
Drabbas av selektiv hörsel när jag läser en bra bok
Springer inte som träning, bara om jag blir jagad

Snyggt och fult

2011-12-20T18:45:00.001+01:00

Jag snubblade över en artikel i Aftonbladet i går kväll och kunde inte låta bli att skratta lite när jag läste den. Rubriken löd; Forskning: Män överskattar sin attraktionskraft och vi har väl alla råkat ut för en sådan man, en som tror att han är Guds gåva till kvinnorna och att vi borde falla handlöst för honom bara för att han är så vansinnigt snygg. Enligtstudien bakom artikeln så tror män att de framstår som snyggare och mer intressanta för kvinnor ju mer attraherade de är av kvinnorna i fråga.

"Resultaten [av studien] visar att mäns egon är uppblåsta och att de överskattar hur attraktiva de egentligen är: Män som vill hitta ett one-night-stand har större benägenhet att överskatta hur gärna kvinnorna vill ha dem. Ju snyggare kvinnan var enlight den manlige dejten, desto mer överskattade han hennes intresse" [Aftonbladet 2011-12-19]

Samma studie visar att "bland kvinnorna syns motsatt tendens - de underskattar männens trånad" och det här är väl heller inget att förundras över, till och med kvinnor som är otroligt vackra drabbas väl emellanåt av tvivel på sin egen attraktionsförmåga, en åkomma som många män helt verkar sakna. Sedan får man ju ta sådana här stidier med en nypa salt, särskilt när mindre än 200 personer av båda könen ingått i studien och alla studier baserade på tyckanden inte är vetenskapligt sunda.

Vad vill jag säga med det här inlägget då? Antagligen att du (ni män) inte är så snygg som du tror att du är medan jag måste vara enormt snygg och attraktiv eftersom jag sällan känner att någon är eller skulle kunna vara attraherad av mig. Fast jag har ju så klart mina ljusa stunder (nåja) då jag ser en kvinna jag tycker är mindre attraktiv än jag själv, tillsammans med en någorlunda snygg karl, och då känns mina framtidsutsikter inte lika dystra längre. Kan hon så kan jag.

Sedan så har det ju med personlighet att göra också, om man inte ser ut som Angelina Jolie så måste man vara snygg på insidan också, men jag tror inte ett dyft på de stolpskott som påstår att de attraheras av någons personlighet och helt struntar i hur en person ser ut. Kanske när de lärt känna personen men när det kommer till första intryck och den där första attraktionen så finns det inte en chans i helvete att någon blir utseende-blind tills de haft ett långt och själfullt samtal med personen.

Eller så är jag bara vansinnigt utseendefixerad och antar att alla andra är det också. Kanske finns det någon människa där ute som faktiskt inte ser hur en person ser ut förrän de lärt känna dem och om de gillar personligheten så gillar de även utseendet. Det vore ju trevligt att kunna tro det men den där lilla irriterande rösten i mitt huvud säger att chanserna är små och att alla som tror att de faktiskt är utseende-blinda antagligen bara har otroligt låga standard vad gäller andra människors utseende.

Trettio dagar

2011-12-20T00:06:00.001+01:00

Jag har bestämt mig för att från och med imorgon ska jag börja plåga alla mina läsare med fler listor och jag tänker inte sluta förrän om trettio dagar. Listan jag ska följa hittade jag på bloggen 22.bricks och mitt list-beroende visade genast sitt fula tryne. Eftersom jag inte vill jaga bort någon som läser den här bloggen för andra saker än mina listor så kommer jag självklart fortsätta blogga om allt annat som pågår i mitt liv, saker jag läser eller funderar på. Spänning på hög nivå kan väntas alltså.

Dag 1: Fem saker om mig själv
Dag 2: Fem saker jag tycker om
Dag 3: Fem saker jag hatar
Dag 4: Fem saker jag vill säga till fem personer
Dag 5: Fem viktiga personer i mitt liv
Dag 6: Fem saker jag inte klarar mig utan
Dag 7: Fem favoritlåtar
Dag 8: Fem saker jag aldrig glömmer
Dag 9: En dag i mitt liv
Dag 10: Bakgrundsbild på dator
Dag 11: En ny sanning om mig
Dag 12: Ett kort på något jag vill ha just nu
Dag 13: Fem kvinnor jag skulle vilja bjuda på middag (levande som döda)
Dag 14: Min högsta önskan just nu
Dag 15: Den finaste egenskapen hos min bästa vän
Dag 16: En hemlighet om mitt jobb
Dag 17: Ett kort på min handstil
Dag 18: En talang jag skulle vilja ha och varför
Dag 19: Fem positiva egenskaper som andra säger att jag har
Dag 20: Fem negativa egenskaper som andra säger att jag har
Dag 21: Fem män jag skulle vilja bjuda på middag (levande som döda)
Dag 22: Mitt favoritcitat
Dag 23: Fem bra böcker
Dag 24: Fem bra filmer
Dag 25: Min sämsta vits
Dag 26: En utmaning jag gjort
Dag 27: En utmaning jag skulle vilja göra
Dag 28: Vad jag är rädd för
Dag 29: Vad som gör mig lycklig
Dag 30: Vart jag sklulle vilja donera pengar och varför

Världens sötaste strumpor

2011-12-19T21:43:00.003+01:00

Julstrumpor i miniformat till min syster

Lördag med familjen

2011-12-19T21:42:00.000+01:00

Mamma och brorsan kom först av gästerna...

... och brorsan var sitt vanliga, sociala själv

Han lekte mini-pyroman till allas stora förskräckelse...

... men det hela slutade ändå väl

Det bjöds på köttfärsgryta och ris...

... följt av smulpaj med glass (och toscapäron till de icke-nötallergiska)

Alla åt och njöt av maten och sällskapet

Soffmingel fick avsluta kvällen

Fjärde advent

2011-12-18T15:11:00.003+01:00

En riktig Bror Duktig

2011-12-15T18:05:00.001+01:00

Jag har varit riktig duktig så här på eftermiddagen och har hunnit med att diska (för hand eftersom diskmaskinen till sist gett upp) och slagit in julklappar. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg har jag även postat mina julkort idag så nu har jag bara sängen kvar att bädda och sedan har jag gjort allting som stod på min att-göra-lista för den här veckan. Ja, nästan i alla fall. Jag har fortfarande den där middagen att bjuda familj och vänner på lördag kväll, men det är ju två hela dagar tills dess så inget att fundera på just nu.

I natt, i natt

2011-12-15T15:32:00.001+01:00

Det blev till sist inte den där känslan av att vara småförkyld som höll mig hemma utan istället en natt av svettningar, kräkningar och ingen sömn. Eller ja, det är inte helt sant för jag sov fram till klockan halv två på natten då jag vaknade av en obestämd känsla som väldigt snabbt blev väldigt bestämd. Magkatarr! Efter det tillbringades resten av natten med att försöka kräkas i flera timmar utan större framgång innan jag till sist lyckades fram på småtimmarna och magen började göra lite mindre ont även om den inte var helt bra.

När jag ringde till jobbet i morse vid sju-tiden för att säga att jag måste stanna hemma idag var jag helt utmattad och så trött att jag knappt kunde hålla mig på benen. Jag somnade en timma senare när magen hade slutat göra ont och jag inte längre var illamående och sedan sov jag som en död fram till klockan elva. Någon frukost blev det inte men väl en promenad till brevlådan för att lägga på mina julkort eftersom jag insåg att de ska vara ivägskickade senast imorgon och jag vill ju att de kommer fram innan jul.

Nu, nästan fem timmar efetr att jag vaknade, känns magen äntligen bra nog för att jag ska våga peta i mig riktig om än väldigt snäll mat. Det får bli soppa och smörgåsar för något annat vågar jag mig inte på. Det är inte bra att hoppa över måltider så som jag gjort idag men jag kan verkligen inte tillbringa ännu en sömnlös natt i fruktansvärda smärtor och ju mindre (och snällare) mat jag äter desto bättre. Imorgon tänker jag nämligen gå till jobbet och sedan har jag ju hela helgen att se fram emot med besök och middagsbjudning.

Julbord och annat smått och gott

2011-12-12T23:30:00.002+01:00

I dag hade vi kvällsmöte men till skillnad från hur de i vanliga fall ser ut med mycket information och arbete, så bjöds vi ikväll på julbord på ett hotell i grannstaden. Det hela började med en förrättsbuffé med diverse kalla rätter så som julskinka, sill och ägg, sedan fortsatte det med en varmrätt (potatiskaka, fläskfilé och rödvinssås) och kvällen avslutades med dessertbuffé, Lucia-tåg bestående av tre förskolechefer och julklappsutdelning. Vid hemgång var jag nöjd, glad och framför allt proppmätt.

Imorgon ska jag börja lite tidigare än vad som står på schemat efetrsom vi ska fira Lucia med barnen och deras föräldrar och det vill jag ju inte missa. Barnen ska lussa på morgonen och sedan bjuder vi som vanligt på grötfrukost och pepparkakor innan föräldrarna går och vi fortsätter vår dag i (förhoppningsvis) lugn och ro. Onsdag och torsdag förmiddag ska ägnas åt julpyssel när vi går runt till varandras avdelningar, varje avdelning har sitt eget pyssel men den bästa är så klart där man får göra pappersstrutar och fylla med julgodis.

Fredag blir en jämförelsevis lugn dag även om jag och min ena kollega ska sitta och planera på förmiddagen (om vi kan) och sedan hoppas jag att jag kan gå hem lite tidigare på eftermiddagen så att jag hinner hem och vila en stund innan min bästa vän från Göteborg dyker upp på kvällen för att tillbringa helgen med mig. På lördag ska vi hinna med att handla mat för på kvällen kommer hela familjen hit; mamma, syster, svåger och bror, och jag ska bjuda på middag. Inte trerätters men väl tvårätters, och trevlig samvaro så klart.

En stor grej

2011-12-12T16:35:00.001+01:00

Jag förstår att inte alla går omkring och kollar vad jag har på fötterna men jag är ändå så löjlig att jag tycker att folk borde se när jag har högklackat på mig eftersom det sker så pass sällan och ser de inte så visar jag dem, ibland angripligen. För jag tycker faktiskt att de liksom jag borde lägga märke till skillnaden, för att inte tala om att de borde inse vilken enormt stor grej det är. Men jag får nog även i fortsättningen acceptera att det bara är i min egen lilla värld som klackarna är något att lägga märke till.

Tråk-söndag

2011-12-11T13:35:00.001+01:00

Jag började städa igår men orken tog slut efter någon timma så jag fick göra resten idag istället. Men nu är lägenheten ren och fin och jag kan luta mig tillbaka och ta det lugnt igen. Jag hatar verkligen att städa. Jag vet att hat är ett starkt ord, men så är det faktiskt, jag hatar att städa. Det är ändå skönt att ha det gjort och jag kan få känna mig nöjd och belåten med min insats. Nu funderar jag på om det inte är dags för lite lunch vilket jag som tur är inte behöver laga utan bara värma upp rester från igår.

Tredje advent

2011-12-11T12:23:00.001+01:00

Brott och straff

2011-12-11T09:49:00.001+01:00

I The Washington Post (webbupplaga) läser jag att enligt en studie litar folk mindre på en ateist än de litar på en våldtäktsman. Studien genomfördes av psykologer vid University of British Columbia i Kanada och University of Oregon i USA och man ställde en flervalsfråga till 350 amerikaner och 420 kanadensare; Om en person körde in i en bil och lämnade platsen och sedan fann en plånbok och stal pengarna i den, är den personen mest trolig att vara en lärare, en lärare som är ateist, eller en lärare som är våldtäktsman?

Förutom att de tre svarsalternativen är rätt så dumma så valde de allra flesta att ateister var mer troliga att begå dessa brott. Deltagarna i studien var både religiösa och icke-religiösa så man får väl anta att det är en kulturell synpunkt och inte en religiös sådan att ateister är mindre trovärdiga, men man kan ju ända fråga sig vad som gör att folk skulle lita mer på en våldtäktsman som begår långt värre handlingar än att stjäla pengar ur en plånbok som de hittar på gatan. En förklaring ges av en av studiens författare.

"People find atheist very suspect [...] They don't fear God so we should distrust them; they do not have the same moral obligations of others. This is a common refrain against atheists. People fear them as a group." [Azim Shariff, assisterande psykologiprofessor vid University of Oregon, The Washington Post 2011-12-09]

Det här skulle alltså betyda att eftersom ateister inte behöver oroa sig för att straffas av en gud de inte tror på är de mer troliga att begå brott. Detta är ju långt ifrån ett nytt argument, jag har hört det i åratal att ateister anser sig kunna göra vad de vill eftersom de inte tror på Gud och följdaktligen saknar en moralisk kompass som talar om för dem vad som är rätt och fel. Jag kan ju inte tala för alla ateister men för min egen del så är detta så långt från sanningen man kan komma, min moraliska kompass är väl fungerande och används.

Det är sant att när jag begår ett fel så tänker jag inte på att Gud nu skulle kunna straffa mig för detta, men är man lagbrytare finns det andra instanser med mycket mer påtagliga sätt att straffa någon och jag oroar mig mer för polisen occh resten av rättsväsendet än jag gör över svavelregn från skyn eller att jag skulle hamna i Helvetet efter min död. Som med många andra saker finner jag det onödigt att oroa mig över fiktiva händelseförlopp även om jag hyser en oresonlig rädsla för zombie-invasioner och elaka spöken i garderoben.

Jag säger självklart inte att en ateist inte skulle kunna backa på en bil och sedan smita men det handlar mer om hur de är som person och inte vad de tror elle rinte tror på, jag kan med största säkerhet säga att mer än en troende person i världen någon gång har gjort något sådant. Själv skulle jag aldrig göra det och inte heller stjäla pengar ur en plånbok som jag hittade på gatan. Däremot skulle jag inte säga nej till en hel väska full med pengar om jag hittade den ute i skogen och det inte fanns några ID-handlingar i väskan.

Men de är ju knappast för att jag är ateist som jag skulle vilja ha en väska full med pengar och jag vet de som genast skulle lämna in väskan till polisen och vara lika nöjda - och säkert finns det de troende som liksom jag skulle ta väskan. Vad kan de skylla på? De tror ju på Gud så deras moraliska kompass borde ju peka rakt norrut hela tiden och ändå skulle de kunna tänka sig att göra något sådant, precis som de faktiskt begår riktiga lagöverträdelser och vad jag vet har ingen av dem blivit straffad av deras Gud än i alla fall.

Favorit i repris

2011-12-10T21:09:00.001+01:00

Det är element-ärt, min kära Anne

2011-12-08T22:34:00.001+01:00

Idag när jag kom hem var det iskallt i lägenhet och jag trodde först att jag glömt ett fönster öppet när jag åkte hemifrån på morgonen. Efter att ha kollat alla fönster och insett att så inte var fallet gick jag istället för att undersöka elementen för att se om de var varma eller inte. Det var de inte. Eftersom de stod på absolut lägsta temperaturen. Inte konstigt att jag frysit så de senaste dagarna. Nu ska det här geniet krypa ner i sängen och sova för imorgon blir det en heldag på jobbet tillsammans med mina go'a kollegor.

Ledig dag med mycket att göra

2011-12-08T13:28:00.001+01:00

Nu är jag hemma efter en späckad dag fylld med läkarbesök, provtagning, klippning av håret och lite julshopping. Min läkare vill att jag ska göra en ny magnertröntgen i vår för att se om det blivit några ändringar sedan sist gång eftersom den röntgen jag gjorde i år visade på minst två nya lesioner i hjärnan. Om jag fått fler sådana kommer jag få ny bromsmedicin, antingen Gilenya som är ett piller som tas en gång om dagen, eller Tysabri som ges i dropp på sjukhus en gång i månaden. Båda är en klar förbättring mot min broms idag.

Jag ska även få börja med en ny medicin mot min fatigue och enligt läkaren har den gett väldigt goda resultat just mot trötthet så det ser jag fram emot. Annars var det ett rätt så rutinmässigt besök på neurologen, behövde inte ens göra en undersökning och det mest smärtsamma var ett blodprov som drog ut på tiden eftersom den stackars sköterskan inte kunde hitta någonstans att sticka mig. Mina ytliga vener är för tunna och de lite tjockare ligger så långt in att de inte kan ses genom huden och tar lite tid att hitta med fingrarna.

Efter läkarbesöket tog jag bussen in till stan och kom fram med en kvarts marginal till frissan där mitt hår blev några centimeter kortare och flera nyanser mörkare så nu är har jag mörkt brunt hår med kopparinslag och jag är sååå himla nöjd. Jag hann även köpa en sista julklapp till syrran så nu är jag färdig med mina presentinköp och kan luta mig tillbaka fram till julafton. Det har varit en väldigt bra dag där allting har fallit på plats och framtiden börjar kännas som att den äntligen har fallit på plats och kan inväntas i lugn och ro.

Just nu ska jag låta min superntresserade katt nosa mig i håret innan jag äter lite lunch och sedan vilar en stund. Efter det hade jag tänkt köra ett pass yoga trots att det egentligen är en av mina två violdagar från träningen idag. Men jag mår väldigt bra just idag och kan tänka mig att köra ett halvtimmes-pass innan jag placerar mig själv i viloläge resten av dagen. I kväll tänker jag till och med vara så fräck att jag struntar i att laga middag och istället värmer upp något jag har i frysen. Det är skönt med lediga dagar ibland.

Träning trots allt

2011-12-07T16:22:00.001+01:00

Jag vaknade i morse och kände mig lite halvkrasslig; ont i halsen, tät i näsan och med en envis hosta som tack och lov gav med sig efetr ett par timmar. Att jag jobbade eftermiddag idag och barngruppen var sjövild gjorde inte saken bättre så nu när jag väl är hemma (20 minuter tidigare än tänkt) så känner jag mig seg och har ont i kroppen. Men det ska inte få hindra mig från att köra dagens träningspass, mina 45 minuter får mig att må så bra, i alla fall efteråt även om jag svär en hel del under tiden som jag tränar.

Jag är tack och lov inte så krasslig att jag känner att träningen får stå tillbaka och jag är säker på att jag kommer må bättre efteråt så att jag kan göra iordning middag och sedan ta det lugnt resten av kvällen. En liten tupplur hade varit välbehövlig men då måste både tränar och äter jag så himla sent så det undviker jag helst. Kan nog vara bra att gå till sängs tidigt eftersom jag ska till neurologen imorgon på förmiddagen och efter det har jag beställt en tid för att klippa och färga håret vilket verkligen är på tiden.

Glad och arg om vartannat

2011-12-06T21:13:00.001+01:00

Jag läste en intressant artikel idag om det allt mer internationella samhället vi lever i och att dagens barn kallas den internationella generationen. Det här är ju något jag ser varje dag på jobbet i en mångkulturell förskola där de flesta barnen visserligen är födda i Sverige men de allra flesta har annat modersmål än svenska. Här finns inga gränser mellan barnen, alla vill leka med varandra vare sig de är somalier, araber, svenskar eller bosnier, de bryr sig inte om hudfärg eller religion så länge de får leka med sina kompisar.

Tyvärr kan man väl inte säga det om samhället i stort vilket jag tycker är fruktansvärt synd, det har blivit allt vanligare och kanske framför allt allt mer accepterat att vara öppet rasistisk och främlingsfientlig, det har nästan blivit lite av en trend att tala om anti-svenskhet och hur Sverige håller på att förvandlas till en muslimsk stat på grund av att svenskarna ska vara så jävla politiskt korrekta att vi låter oss bli överkörda. Det är bara skrämselpropaganda visserligen men folk är trötta och besvikna och vill ha någon att skylla på.

Det är antagligen lätt att kolla på mannen men brytning eller kvinnan med slöja och säga att det är deras fel att man är arbetslös, eller att man inte beviljas socialbidrag trots att man behöver det, eller att ens gamla mamma har fått sänkt pension medan araberna knullar som kaniner och föder upp ett helt fotbollslag som de får barnbidrag och socialbidrag och bostadsbidrag för. Det är alltid lätt att kolla på det som är annorlunda och det var därför artikeln i dagens tidning gjorde mig så glad.

"De pratar engelska från barnsben, är ofta vana utlandsresenärer och har klasskamrater från hela världen. Barn och ungdomar som växer upp i dagens svenska samhälle blir kanske den hittills mest internationella generationen." (TTELA 2011-12-06)

Ungdomarna som intervjuats i artikeln går på en högstadieskola i grannkommunen och de ser ingenting konstigt med att vara flerspråkiga eller att ha en annan kultur hemma, snarare ser de det som en fördel i sina kontakter med vänner i eller från andra länder men även för framtiden då de vill ge sig ut i världen för att studera eller arbeta. Jag tycker det är smått underbart att barn och ungdomar kan vara så öppna och toleranta i ett alltmer intolerant samhälle där människor som hatar andra människor tillåts och till och med uppmuntras att spy sin galla.

Just nu är jag dock alltför trött och sur för att egentligen orka ge mig in i någon långrandig utläggning om varför jag har rätt och alla andra har fel, jag ville mest bara dela med mig av min glädje över att det faktiskt finns vettiga människor i det här landet som förhoppningsvis kommer växa upp till vettiga vuxna och leda Sverige in i en ny morgondag. För det är vad vi behöver, en nystart, ett nytt sätt att tänka istället för det här tjafset om att hålla fast vid svenska traditioner och glorifiera Sverige för hundra år sedan som om allting var så jävla mycket bättre då.

Ruskiga drömmar

2011-12-06T16:19:00.001+01:00

Min lilla tupplur idag efter jobbet blev enormt skrämmande och ångestladdad då jag drömde att jag träffade en kille på en fest, en kille jag inte ens gillade, men han fattade intresse och på något sätt blev jag kvar hemma hos honom efter festens slut. Han vägrade låta mig gå och frågade flera gånger om jag inte gillade att vara (upp-)tagen, och om jag tvekade med svaret ens en sekund så drog han mig i håret och ruskade om mig. Jag vaknade precis när jag var mitt uppe i mitt planerade flyktförsök, genomsvettig och med magont.

Jag har aldrig varit i ett förhållande med någon som slagit mig och det närmaste jag kommit ett förhållande där jag inte vill vara tillsammans med killen inträffade när jag var tretton år gammal och han helt enkelt vägrade göra slut. I ett sista desperat försök att bli av med honom bad jag min mamma att prata med killen och förklara att jag inte ville vara ihop med honom längre. Hon vägrade ända tills jag storgråtande förklarade att jag redan försökt göra slut i en veckas tid och killen ignorerade mig eller vägrade blankt.

Men som sagt, slagen har jag aldrig blivit och varför jag skulle drömma något så hemskt vet jag inte. Däremot delen där killen tvingade mig fylla i ett frågeformulär genom att trä garn genom hål i en pappskiva, det vet jag exakt varför jag drömde om. Igår eftermiddag trädde min kollega snöre på en kartongbit som barnen sedan skulle kunna väva "mattor" på och mitt undermedvetna tyckte visst att det var något jag behövde bearbeta ytterligare genom att låte det vara med i min hemska dröm.

Min dröm från imorse var långt mer behaglig även om det var märklig och istället för första person som min mardröm så var det istället en tredje person-dröm där jag bara var åskådare... eller kanske stalker eftersom jag följde efter en kille när han klev av tåget (i Uddevalla tror jag det var) och sedan gick han runt stationshuset där jag (en annan jag) med familj stod och väntade på honom, han fick en kyss på kinden och sedan var drömmen slut. Den upprepade sig två gånger under de få timmar jag faktiskt lyckades sova i natt.

Som alla andra har jag ju hört att drömmar är det undermedvetnas sätt att bearbeta dagens händelser men det är bara några få saker jag kan säga att jag känner igen, som det där frågeformuläret i kartong och Uddevalla tågstation eftersom det var i närheten av denna som jag i fredags var hos tandläkaren. Som med de flesta drömmar så lär jag väl aldrig få veta ens hälften av vad de handlade om och just nu har jag inte tid att fundera mer på detta eftersom jag ska gå till jobbet (igen) för en familjekväll medbarn och föräldrar.

Första snön

2011-12-05T21:00:00.001+01:00

Nu har jag gjort min snö-segerdans ute på balkongen!

Beroendeframkallande

2011-12-04T22:15:00.001+01:00

Exakt hur snabbt kan man bli beroende av träning? Jag har ju bara tränat regelbundet på allvar i så där en vecka nu men jag har ändå gått hela dagen idag och känt att jag verkligen VILL träna. Däremot har jag stått emot frestelsen eftersom jag tycker att fyra dagar i veckan är tillräckligt just nu och jag ska ju ändå träna imorgon. En vilodag då och då kanske är bra att ha men nästa vecka ska jag nog ändå träna på söndag också så kan mina vilodagar vara tisdagar och torsdagar. Det här med träning är minst lika beroendeframkallande som choklad!